Pink Floyd. Musiken, människorna, myterna – Bengt Liljegren

Bengt Liljegren har skrivit en heltäckande och faktaspäckad bok om Pink Floyd, gruppen vars ursprungs källa, Syd Barret, förgiftades av sinnessjukdom och droger. Gruppen vars medlemmar var för sig inte lyckats speciellt bra men som tillsammans skapade magnifik musik trots sin oförmåga att kommunicera på det personliga planet. Liljegren börjar från början med beskrivningar av medlemmarnas uppväxt i Cambridge som, olikt många andra rockmusikers, var som barn i tämligen välbärgade familjer och slutar i Oxford 2010 när David Gilmour och Roger Waters lägger alla stridigheter åt sidan för att ännu en gång stå på samma scen. Vi för följa bandet från deras första spelning, genom dess karriär och fram till slutet, då Pink Floyd var en resande musikcirkus vars scenshow överträffar det mesta, ibland till och med musiken.

Bandets historia är mörk, full av stridigheter, och medlemmarnas kommunikationsproblem tydliggörs på ett ibland smärtsamt sätt. Liljegren fokuserar mycket på Syd Barret och hans liv och som allra mest ont gör det att läsa om hur Syd Barret uteslöts ur gruppen genom att resten av bandet helt enkelt struntade i att hämta honom på väg till ett gig och helt sonika plockade in David Gilmour som hans ersättare. Stridigheterna mellan främst Waters och Gilmour är mest skrattretande. Två vuxna män som bär sig åt som pojkar i en sandlåda.

Att Liljegren är historiker märks i boken. Den är späckad med verifierbara, historiska fakta och den första rockbiografi jag läst som innehåller fotnoter på var och varannan sida. Om du däremot söker roliga anekdoter och dråpliga episoder ur medlemmarnas liv går du bet. Därtill är Liljengren sannolikt för finkänslig, eller så finns det helt enkelt inte särskilt mycket av den varan att delge läsaren. Faktum är att medlemmarna i Pink Floyd vid sidan om musiken förefaller leva ett tämligen vanligt liv och att de alla är medieskygga är ju ingen stor hemlighet.

Boken är lättläst och kan säkert falla även den som inte har så mycket koll på vare sig Pink Floyd eller deras musik i smaken. “En faktaspäckad introduktion till ett av rockhistoriens största band” som Västerbottens folkblad uttrycker det. För dig som redan är ett Pink Floyd-fan är den i det närmaste ett måste. Det är en fascinerande och stundtals rörande läsning om ett bands väg från dess första år som obskyr undergroundgrupp till ett av största och mest inflytelserika banden i musikhistorien.

Intressant?

Läs mer på Historiska Media

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om pink floyd, musiken, människorna, myterna, bengt liljegren, recension

Smärtans hus – Jo Nesbö

Motvilligt närmade jag mig denna bok som jag köpt bara för att den råkade ha extrapris i det stora varuhuset. Som så ofta var jag skeptisk just på grund av Nesbös popularitet och att orden “Internationell bästsäljare” stod före titeln på framsidan av boken.

Redan efter några sidor är jag ändå fast, ser mig besegrad och Nesbö visar sig vara just så bra som de flesta påstår. Det var länge sedan jag läste en ren deckare med så kluriga intriger och att läsa “Smärtans hus“  kändes nästan som att äta ett Kinderägg. Jag vet att jag skall få överraskningar men det är i stort sett omöjligt att lura ut dom i förväg. Flera parallella trådar löper genom boken. Några som avslutas och några som jag förstår påbörjats i tidigare böcker och vars ände inte visar sig i denna boken heller. Det som gör mig besviken med boken är att mordmotiven är de gamla vanliga; hämnd, svartsjuka och girighet.

Hole är på ytan en ganska ordinär deckarsnut. Hans liv är kantat av alkoholproblem och olyckliga kvinnoaffärer, hans arbetsmetoder är ibland långt ifrån reglementsenliga och förhållandet till många av kollegorna ansträngt. Men Nesbö tillför Hole ett hjärta, en  mänsklighet och en befriande brist på den bitterhet och uppgivenhet som ses hos många av kollegornas poliser.

Det känns som om det var ett stort misstag att börja mitt i serien om Harry Hole. Även om boken fungerar som fristående är det uppenbart att nästa Nesbö-bok jag läser måste bli den första i serien.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs mer om boken hos Forum och Piratförlaget

Läs även andra bloggares åsikter om jo nesbö, smärtans hus, recension

Ingenstans under himlen – Liselott Willén

Liselott Willéns fjärde bok “Ingenstans under himlen“är av förlaget sorterad i facket spänningsroman, och visst är den spännande, trots en i det närmaste total avsaknad av poliser och brottsplatsundersökningar, men den ställer också frågor som ligger utanför den gängse genrestandarden. Frågor långt viktigare än vem som är mördaren och jag kan inte låta bli att dra paralleller från det nationella DNA-register som är centrum i boken till den rådande debatten, eller snarare brist på debatt, om de långt gående förslag angående spårning och lagring av våra förehavanden på Internet och i våra mobiler, såväl de som införts som de som ligger för beslut på både nationell som internationell nivå

I hur säkra händer är egentligen de register som upprättas, hur lätt kan de missbrukas och hur starkt kan vi lita på att de alltid hamnar i händerna på människor som vill oss väl, att de aldrig hamnar på avvägar och används för syften långt bortom de ursprungliga.

Willén väver en historia på en prosa ibland så svävande att jag som läsare inte är säker på vem som pratar. Ändå är den klar och framkallar stundtals nästan andnöd. Hennes gestalter är trasiga, har gått sönder av skuld, saknad och sorg och de reagerar, agerar, utifrån det. Huvudpersonen, Christian Weber, går på några dagar från hyllad topp-politiker med stora ambitioner och klara mål till en person som har förlorat allt, till synes även viljan att leva och det är skrämmande att se hur hur lite som krävs för att få honom dit med hjälp av det DNA-prov han lämnar i direktsänd TV för att avdramatisera DNA-registrets risker.

Och över alltihop svävar slumpen.

Läs mer på Albert Bonniers förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om liselott willén, ingenstans under himlen, recension

Mike Larssons rymliga hjärta – Olle Lönnaeus

“Mike Larssons rymliga hjärta” är, enkelt uttryckt, en skön blandning av feelgood och spänning. Bakom det är det en roman om en mans kamp för att, mot alla odds, förverkliga sin dröm – Ett liv med sin son. En roman om fientlighet, förutfattade meningar, girighet och tonårig vilsenhet och utsatthet. Och faktiskt lyckas Lönnaeus skildra samtliga dessa tunga ämnen på ett trovärdigt sätt. Samtidigt är det en bok som framkallar skratt med absurda händelseförlopp och galna lösningar på hastigt uppkomna problem.

Mike Larsson har precis muckat från fängelset. För sista gången har han lovat sig själv. Nu skall han bli en annan människa. En god far åt sin tonårige son Robin. När Mike redan första kvällen stjäl en bil, den sista intalar han sig, för att kunna ta sig till Tomelilla där Robin bor, inser jag som läsare att resan mot målet inte kommer att bli helt utan problem.

Lönnaeus gestaltar sina människor med varlig hand och får dem att bli verkliga. Åtminstone så länge han håller sig till huvudpersonerna. Andra, som den girige journalisten och den rabiate polisen skissas upp schablonmässigt och ytligt. Som en röd tråd genom hela boken löper Mikes hårda kamp för att motstå sitt häftiga temperament och att göra det rätta, att bli en bra far för Robin, men det är inte enkelt eftersom livet hela tiden tycks lägga ut snubbeltrådar för honom och ingen verkar vilja tro honom eftersom han redan är dömd. Att Mike Larsson har ett rymligt hjärta behöver läsaren dock aldrig tvivla på.

Intressant?

Läs mer på Damm förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om olle lönnaeus, mike larssons rymliga hjärta, recension

Jag är Zlatan – Zlatan Ibrahimovic

Jag är part i målet. Lika bra att säga det med en gång. Jag har alltid gillat Zlatan, såväl för hans attityd som för hans fotboll. Jag gillar människor som inte kompromissar med sig själva och som vet sitt värde och vågar stå upp för det.

“Jag är Zlatan” är inget litterärt mästerverk. Som alla andra idrottsmäns biografier är den skriven av någon annan än huvudpersonen själv. I detta fallet är det journalisten David Lagercrantz som håller i pennan. Det är en fängslande berättelse om en kille som lyckas, mot alla odds. Som gör resan från att vara en halvgangster i  Rosengård i Malmö till att bli en av världens absolut bästa fotbollsspelare. Den är skriven på ett språk som gör att jag understundom hör Zlatans egen röst bakom orden och ser hans leende.

Zlatan är född i Sverige. Detta till trots präglar hans föräldrars ursprung uppväxten. Konflikter i deras hemland har följt med till Sverige och färgar deras, och naturligtvis även Zlatans, liv här. Konflikter är Zlatans vardag, på alla plan. Detta fortsätter sedan som en röd tråd genom hela boken och strider med såväl tränare som klubbledningar och lagkamrater är vardagsmat. Tråkigt nog nöjer sig Zlatan med konstatera att “så är det i fotbollsvärlden”. Ingenstans ifrågasätts på allvar systemet med ohemula transfersummor, astronomiska löner, rackarspel i kulisserna och den hysteriska mediebavkning han utsätts för. Det är inte Zlatans stil att problematisera sin omgivning. Problem med fotbollen löser han genom att träna ännu hårdare och på andra plan löser han dom genom att helt enkelt be folk dra åt helvete eller bara ignorera dom. Ungefär så. Han är långt ifrån alltid en trevlig person och han är väldigt “osvensk”.

Som ett dokument över Zlatans liv och karriär är “Jag är Zlatan” oklanderlig och ger en, som det känns, tämligen god bild av Zlatan. Den ger också till stor del förklaringar till Zlatans heta temperament och hans ibland till synes okontrollerade vredesutbrott på plan och i media. Men som sagt, någon eftertanke, någon djupare reflektion över, eller kritik mot den cirkus som toppfotbollen, och i viss mån all fotboll, förvandlats till bjuds inte. Det är synd, men fullt förståeligt. Det är ju en bok om Zlatan. Läs den.

Intressant?

Läs mer på Albert Bonniers förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om jag är zlatan, zlatan ibrahimovic, jacob lagercrantz, recension

Babylon – Camilla Ceder

“Babylon” är uppföljaren till Camilla Ceders rosade deckardebut “Fruset ögonblick“. En uppföljare som gör mig besviken och som det tar lång tid för mig att ta mig igenom. Det blir aldrig vare sig särskilt spännande eller intressant och ett inte felaktigt men ibland bakvänt språk gör att jag titt som tätt får läsa om meningar för att förstå vad som sägs och att jag bara orkar läsa några sidor i taget. Inget driver mig att vända blad och inget gör att jag försvinner in i boken som jag så gärna vill göra, som jag gör när det är en riktigt bra bok jag läser.

Att Ceder i grunden är kurator framgår mycket tydligt i “Babylon” som inleds med en av huvudpersonernas sittning hos sin psykolog. Stundtals känns det som om jag läser en grundkurs i psykologi, snarare än en kriminalroman och innan boken är slut är jag mer än mätt på opersonligt “psykologiserande” av människors beteende och tankar. Där Ceder i sin debut var intressant och tankeväckande blir hon nu mest pekpinnig och teoretisk.

Intrigen är byggd på girighet och svartsjuka, inget nytt under solen alltså,  och efter ungefär två tredjedelar av boken har jag som läsare både sammanhang, mördare och motiv ganska klart för mig.  Jag tvingar mig ändå att läsa till slutet, mest för att se om kriminalkommisarie Christian Tell och hans kvinna Seja skall lyckas bryta igenom sina problem att kommunicera känslor och behov. Att läsa någon ytterligare bok av Camilla Ceder känns definitivt inte som en nödvändighet.

Intressant?

Läs mer på Wahlström och Widstrand

Köp boken på Bokus och Adlibris
Läs även andra bloggares åsikter om baylon, camilla ceder, recension

Eldvittnet – Lars Kepler

Den tredje kriminalromanen från författarparet Ahndoril. En bok som skulle kunna vara ett manus till en actionrulle. Korta kapitel, korthuggen dialog, oändligt långa scener med skjutvapen, grovt våld, seriemördare i flertal och allt annat som hör en spännande film till. Spännande är i stort sett allt denna boken är, men den är det med besked, och jag drivs att läsa vidare, och vidare, och vidare.

Joona Linna, denna nästan övermänskliga polis som trots stränga order att inte lägga sig i och trots att han är föremål för en internutredning och egentligen avstängd från arbete, löser fallet med morden på LVU-hemmet, i stort sett nästan på egen hand. Lite administrativ hjälp får han såklart men hjältemodigt, och dumdristigt, kliver han ensam in i den ena farliga situationen efter den andra, avväpnar och oskadliggör skurkar och slår alla andra korkade poliser på fingrarna. Naturligtvis klarar han sig, precis som hjältar alltid gör. En ensam och utsatt kvinna som försöker dryga ut sin kassa genom att låtsas vara medium kommer också till hans hjälp och jag tänker hujedamej sånt trams. Turligt nog visar sig kvinnans syner ha en hyfsat godtagbar förklaring. När jag tror att allt kommit till sitt slut återstår fortfarande många sidor och jag läser vidare. En ny historia rullas upp och jag får en en många sidor lång insyn i Linnas livstrauma som avslutas med en skickligt placerad cliffhanger inför nästa roman.

Kepler är som sagt bra på att skapa spänning men där tar det liksom slut. Trots de många sidorna får gestalterna ingen form och inget riktigt djup. Fortfarande, trots att det nu gått tre böcker och ca 1 500 sidor känner jag inte Joona Linna och människorna runt honom. Vad jag får är en överdos av grus som knastrar under bildäck, ljus som strilar mellan grenar och persienner och annat i samma stil. Lite samhällskritik smyger, som sig bör, också sig in men inte riktigt på allvar.  Kepler är bra på att skapa action men logiska luckor och grund gestaltning placerar “Eldvittnet” i kategorin lättsmält tidsfördriv. Jag vet inte mycket om författarparet och kanske har dom inget annat syfte med sina böcker än att skapa flyktig underhållning. I så fall har de lyckats med råge och sannolikt kommer jag att läsa även nästa bok av Kepler. För spänningens och underhållningens skull.

Intressant?

Läs mer på Albert Bonniers förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om lars kepler, eldvittnet, recension

Bara någon att straffa – Kristofer Ahlström

Allt är föränderligt, på gott och på ont. Mest på ont tycker huvudpersonen i Kristofer Ahlströms debutroman “Bara någon att straffa“. En bok om maktlöshet och förtvivlan. Den namnlöse huvudpersonens mor har, efter att tvingats sälja sin gård på Fårö, oväntat tagit sitt liv utan så mycket som ett ord till förklaring. Han reser dit för att gå på begravningen och för att rensa ut huset inför ägarbytet.

Inledningsvis beskrivs hur hans barndom abrupt förlorar sin oskuldsfullhet när en infångad vildkanin dödas på ett grymt sätt. I och med detta presenteras också hans barndoms umgänge. En av vännerna från den tiden, Jonas, möter upp honom och tillsammans beger de sig till huset för att rensa ut inför ägarbytet. Han blir allt mer desillusionerad inför förändringarna han ser. Förändringar som bara har pengar som drivkraft och som inte tar någon som helst hänsyn till det gamla, det som varit.

När han möter den psykiskt labila grannflickan Maria hamnar han sakta i en ond spiral av hämndbegär, grundat i den maktlöshet han känner inför de förändringar han hatar men inte kan göra något åt. Hans tankar och omdöme blir allt mer fördunklat av ett oresonligt hat mot den känslolöshet och hänsynslöshet med vilka hans Fårö exploateras för att så småningom komma att förlora all den unikhet som en gång lockade pengarna dit. För Jonas blir hans tankar och agerande allt mer obegripligt och till slut lämnar han huset.

Med ett språk som går utanpå det vanliga låter Ahlström oss komma huvudpersonens och mammans närmast symbiotiska relation in på livet och han tecknar tydliga porträtt av sina gestalter så som de är nu, på Fårö, och så som de var då, i barndomen. Vad som hänt i tiden där emellan förblir däremot höljt i dunkel och vem huvudpersonen är bortom dessa tre tryckande heta sommarveckor på Fårö får vi ingen ledtråd till. Vi vet inte ens med säkerhet vilken relation huvudpersonen och Jonas har i dag, även om känslan är att huvudpersonen i sin vardag lämnat Fårö och vännerna där bakom sig. Dialogen kontrasterar mot det i övrigt nästan poetiska språket. Den är sparsmakad och avskalad och det är mest i huvudpersonens tankar och bland hans minnesbilder vi tillbringar vår tid.

“Bara någon att straffa” är en stark, välskriven debut och en läsupplevelse som kommer att stanna kvar i mig ett bra tag. Den griper tag i mig på ett sätt som få böcker gör och jag suger länge på varje mening och njuter av ordens färd över sidorna.

Intressant?

Läs mer på Forum förlag och på Månpocket

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om kristofer ahlström, bara någon att straffa, recension

Pesetas – Mons Kallentoft

Mons Kallentoft blev känd för den stora massan med böckerna om kriminalinspektör Malin Fors vid Linköpingspolisen. Nu har hans debutroman “Pesetas“, som kom ut år 2000 och som 2001 belönades med Katapultpriset för bästa skönlitterära debut, nått ut till pockethyllorna.

“Pesetas” är en suggestiv roman som sakta förvandlas till en renodlad thriller med både illegala vapenhandlare, poliser och yrkesmördare och där språket till slut blir så snabbt och korthugget att det nästan snubblar fram. Handlingen är förlagd till Spanien, huvudsakligen Madrid och dess nav är baren där de fem huvudpersonerna, alla i trettioårsåldern, möttes och fortfarande träffas. Fem människor som alla mer eller mindre tappat fotfästet och vilset söker sin plats i livet. 

Carl och Emilio har båda gett upp lovande karriärer för att försöka finna något annat. Carls flickvän Caterina, den som står stadigast på jorden, har avbrutit sina läkarstudier. Paco arbetar på posten och hans flickvän Sofia är en  alkoholiserad penningslukare. Alla fem drömmer om ett annat liv och Paco stjäl brev med kokain på sitt jobb. Kokain som han och Emilio lever gott på att sälja och som håller Sofia med sprit och klubbrundor.

Kallentoft ger oss gott om tid att lära känna sina gestalter. Ändå är det, i synnerhet i Carls fall, svårt att se vad som driver dom vidare in på grövre brott när knarkbreven plötsligt slutar komma och pengarna sinar, Varför söker de sig djupare ner i kriminalitet i stället för att hitta andra vägar i livet? Lättast är det att förstå Paco. Han har inget annat än posten och knarket, men Carl, som är arkitekt och Emilio som är en talangfull fotograf är svårare att komma underfund med. Att pengar är en stark drivkraft står utom tvivel, men bortom det?

Intressant?

Läs mer på Natur och kultur och på Pocketförlaget

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om mons kallentoft, pesetas, recension

Du gamla, du fria – Liza Marklund

Detta är den nionde boken i en planerad serie på elva om den lätt rabiata journalisten Annika Bengtzon. Här är hon tillbaks på Kvällspressen efter några år som utsänd korre i Washington och har knappt har hon hunnit hem innan hon tvingas brottas med personliga problem när hennes man Thomas blir kidnappad i Afrika och med journalisternas jakt på säljande rubriker och brist på etik. Det senare när ett kvinnomord kopplas samman med ett annat, sedan fler och plötsligt har förvandlats till en seriemördares verk.

Marklund gapar här över flera stora stycken – Både världens orättvisor, den rika världens rikedom på bekostnad av den fattiga,  skillnaden i synsätt på brotts betydelse beroende på vem som är utsatt, de alltmer stängda gränserna runt EU och mäns våld mot kvinnor behandlas och Bengtzon är som vanligt arg på det mesta. Säkert hade boken vunnit på att koncentrera sig på och fördjupa sig i de två första ämnena. Det är där det bränner till och känns lite engagerat. Nu blir det en ganska spretig bok och historien om kvinnomorden känns mest som utfyllnad.

Denna boken är vare sig sämre eller bättre än de tidigare böckerna, undantaget “Sprängaren” som höjde sig något över mängden och förståeligt nog var den första att ges ut trots att det var den tredje i serien, och har du läst dem kommer du tvivelsutan att känna igen dig. Marklund travar på i gamla, väl beprövade spår och varför skulle hon inte? De har ju tagit henne till positionen som Sveriges bäst säljande kvinnliga författare och trots att jag är måttlig imponerad läser jag, dock utan att bli överraskad och “du gamla, du fria” är glömd i stort sett samtidigt som jag slår ihop pärmarna för sista gången.

Intressant?

Läs mer på Piratförlaget

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om liza marklund, du gamla du fria, recension