Bäckström drar snabba slutsatser. Med hans skruvade syn på sig själv och omvärlden blir de för det mesta helt felaktiga. Bäckström har en mycket tveksam moralisk kompass som låter honom ljuga utan att blinka och låter honom korrumperas. Han drar sig heller inte för att sola sig i glansen av sina kollegors och underställdas slit, att förolämpa desamma å det grövsta, oftast helt utan anledning, och att fullständigt strunta i sin chefs order. Bäckström är helt enkelt en vidrig man.

Brotten så. En man, enligt Bäckströms terminologi en fyllskalle, slås ihjäl med ett grytlock. Bäckström har, såklart, fallets lösning klar för sig omgående. Nu visar det sig dock att det är lite mer komplicerat än vad Bäckström vill inse och hans kollegor kämpar för att komma sanningen på spåren medan olyckan Bäckström gör allt han kan för att pressa in det som hänt i sin förutbestämda mall.

Språket känner jag igen efter att nu ha läst tre böcker av Leif GW Persson. Inget fel i det men irriterande är att det är föga varierande. De flesta av bokens gestalter pratar på samma sätt. Enda anledningen till att jag orkade läsa färdigt denna bok var att jag ville se Bäckström få på tafsen. Men en enfaldig man som Bäckström inser inte när han är en slagen man så därav blev föga.

Nej, det här gjorde mig besviken.

Intressant?

Läs mer på Albert Bonniers förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om leif gw persson, den som dödar draken, recension

Han beskriver lättbegripligt hur det ekonomiska systemet är uppbyggt, varför de höga herrarna kan öka sin lön oavbrutet, hur bankerna kan leka med våra pengar utan att riskera sina egna, varför skuldkrisen som nu rasar över världen uppstått och varför de räddningspaket som är förhanden är dömda att misslyckas. Cervenka vågar säga att kejsaren är naken och han motiverar det väl. Att och varför Cervenka är starkt kritisk till dagens ekonomiska system är inte svårt att förstå. Att det han skriver inte alltid gillas av tillskyndarna till dagen dagens ekonomiska system är heller inte svårt att förstå.

Det är både skrämmande och intressant att se hur ”sanning” efter ”sanning” plockas i småbitar av Cervenka och hur förhållandevis enkelt han gör det. Han bjuder också på bakgrunden till hur den moderna bankverksamheten uppstod, något som ger förståelse för de låtsaspengar vi tror är riktiga.

Intressant?

Läs mer på Natur och Kultur förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om andreas cervenka, vad är pengar, recension

Den enda som förstått Ove är hans fru Sonja. När vi möter Ove har hon nyligen dött och Ove är vilsen, längtar efter att få göra henne sällskap. Boken inleds trevande, överlastad med de formuleringar och språkliga finesser som kännetecknar Backmans bloggande och krönikor, men allt eftersom sidorna läggs till varandra nyanseras såväl språket som bilden av Ove och blir såväl ömsint som fullt av dråpligheter. Skickligt ställs Oves präktighet mot den moderna mannens tafatthet när det kommer till det praktiska.

”En man som heter Ove” är en rolig bok, men också en bok som mer än en gång får skrattet att fastna i halsen. Den är skriven på Backmans, om än inte fläckfria, så i alla fall omisskännliga prosa och hinner inom ramen för sina knappa trehundra sidor belysa både sorg, vänskap, utanförskap, åldrande och myndighetsmissbruk utan att det känns plottrigt. Det är en varm bok  med en egen stil och att Backman älskar sin Ove framgår tydligt.

Intressant?

Läs mer på Forum bokförlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om fredrik backman, en man som heter ove, recension

Lars Martin Johansson är en pensionerad och legendarisk mordutredare, före detta chef för Rikskriminalen. En vacker sommardag får han en propp i hjärnan och förs till neurologen på Karolinska sjukhuset. Väl där börjar hans väg tillbaks till ett liv som aldrig kommer att bli som förr. Där börjar också hans privata utredning av ett tjugofem år gammalt, brutalt och väldigt ouppklarat mord på en nio år gammal flicka.

Johansson skiter understundom ganska högaktningsfullt i doktorns order om en annan livsföring och trotsar emellanåt såväl den unga kvinna, som till Johanssons fasa satts för att vara honom behjälplig i det dagliga och som till råga på allt är både piercad och tatuerad som den unge man hans bror beredvilligt ställer till hans dagliga förfogande.

I utredningen av mordet utnyttjar han alla kontakter sedan yrkestiden och ibland är han rent odräglig i sitt sätt att vara. Inte minst får sig hans forna hatobjekt, Evert Bäckström, som var den som sattes att utreda mordet när det begav sig men som med sin trångsynthet och fördomsfullhet misslyckades kapitalt med att lösa det, en rejäl känga. I det stora hela är dock Johansson en trevlig bekantskap och jag inbillar mig att Leif GW Persson vävt in en hel del av sig själv i gestalten Johansson och den självironi som stundtals pyr kan lika gärna vara riktad mot författaren som mot romanens huvudperson.

Sammantaget är detta en bok jag varmt rekommenderar. Det är en roman om ett brott, som omslaget lovar, men också en roman om hur det blir när livet förändras inom loppet av några sekunder, om hur svårt det är att försöka finna sig tillrätta i ett nytt jag med ett nytt liv. Det är inte nagelbitarspännande men ändå är det svårt att sluta läsa. Tempot är lugnt och sansat och gestalterna, i synnerhet Johansson, men även bifigurerna, fängslar och fascinerar.

Intressant?

Läs mer på Albert Bonniers förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om leif gw persson, den döende detektiven, recension

Boken, som grundar sig på 50 timmar av intervjuer med Assange, ger en bild av en rotlös, rastlös man med ett stort patos för sanning och en i det närmaste oändlig arbetskapacitet. Den följer Assange från barndomen, hur han fick sin första dator, en Commodore 64, och ett modem, och därmed också en inträdesbiljett till dolda, förbjudna världar i vilka han med datorns hjälp smög omkring på nätterna. En värld full av dolda maktfaktorer och sanningar. Ju längre in i förbjudna nätverk han och hans sammansvurna hackade sig, desto mer övertygad blev han om att dessa sanningar måste ut till folket.

Assange har hyllats som en hjälte, som en sanningens Robin Hood, men han har också skaffat sig mäktiga fiender som vill förhindra denna sanningsspridning, långt in i maktens korridorer. Assange har blivit klassad som statsfiende och terrorist ”med blod på sina händer” i USA och med det han skriver i boken är det fullt förståeligt att han är rädd för att bli utlämnad dit. Naturligtvis berörs också anledningen till att han nu sitter isolerad på Ecuadors ambassad i London – De sexövergrepp han är misstänkt för att ha gjort sig skyldig till i Sverige. Assange förklarar det som hände ur sin synvinkel och också varför han inte vill låta sig utlämnas till Sverige för att förhöras.

Detta är ett intressant och fascinerande dokument över en märklig man. Assange, en sanningens apostel som vigt sitt liv åt den ”folkets egna underrättelsetjänst” som han kallar WikiLeaks och som lever sitt kringflackande liv sovande på vänners soffor med allt han äger i ett par väskor. Läs den.

Intressant?

Läs mer på Norstedts förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om julian assange, wikileaks, memoarer är prostitution, en omtvistad självbiografi, recension

Tempot i boken är högt. Det hålls uppe mycket med hjälp av extremt korta kapitel. Så korta att de inte sällan lika gärna kunde varit bara ett nytt stycke. Det är irriterande samtidigt som det ger illusionen att boken har ett högre tempo än den egentligen har och gör den väldigt snabbläst. Det är också ett spekulativt och överdrivet frossande i blod och brutalt våld. Hade ”Sandmannen” varit film, vilket den för övrigt säkert blir så småningom, hade det klassats som rent underhållningsvåld och handlingen är så osannolik att det inte går att på allvar ta den till sig. Det är mer som en otäck vuxensaga än något annat med en kamp mellan ont och gott.

Som de tidigare böckerna från författarparet Ahndoril är detta att betrakta som ren underhållning. Någon djupare mening står inte att finna vare sig mellan sidorna eller raderna. Att Kepler är bra på skapa spänning och ”måste bara läsa lite till känsla” är uppenbart, men medlen de använder för att göra det är mer fysiska än subtilt psykologiska och det blir i längden ointressant när jag som läsare redan innan det händer inser att det kommer att gå åt helvete på ett eller annat sätt. Lite tröttsamt är det också med de mer eller mindre överjordiska människor som Kepler befolkar sin böcker med. En kvinnlig säpoagent, Saga Bauer, 27 år gammal med en flickaktigt späd, men också atletisk kropp, en kriminalkommissarie, Joona Linna, vars intuition löser de mest omöjliga fall men sätter liv på spel och, i ”Sandmannen” inte att förglömma, en diabolisk seriemördare som kan programmera människor till de hemskaste gärningar bara med några få ord.

Nu känns det som om jag kan Keplers recept för författande och jag känner faktiskt ingen längtan alls efter den femte boken om Linna, om den nu kommer. Men med tanke på den cliffhanger som avslutade ”Sandmannen” är det mer än sannolikt.

Intressant?

Läs mer på Albert Bonniers förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om lars kepler, sandmannen, recension

Efter en lite seg början tar handlingen fart och det blir spännande. Riktigt spännande. Som så många andra thrillerförfattare har Verdon valt en seriemördare som bov i dramat och det visar sig vara en svår nöt att knäcka hans väg från lik till lik och att få honom fast. Spännande är förresten kanske inte rätta ordet. Mer intressant. Nyfikenheten på vem den utan tvivel intelligente mördaren är och vilka hans motiv kan vara, varför han väljer och dödar sina offer som han gör och hur han kan veta så mycket om dom håller boken vid liv och sidorna vänder sig lite av sig själva.

Vid sidan om jakten på mördaren kämpar Gurney hela tiden med sitt dåliga samvete över sina tillkortakommande som äkta make och far, grubblar över det som varit, hur det blivit som det är och våndas över sin egen oförmåga. ”Tänk på ett t4l” är en thriller med perfekt balans mellan jakten på mördaren och Gurneys privata problem. Problem som även mördaren visar sig känna till.

Intressant?

Läs mer på Forum förlag

öp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om john verdon, tänk på ett tal, recension

Vi får följa spelet runt Gatsby ur den nyblivne, motvillige aktiemäklaren Nick Carravays ögon. Han flyttar in som granne till Gatsby och så småningom blir han inbjuden till hans fester. Boken igenom håller han en betraktande distans till det som sker men när slutet är ett faktum bryts hans distanserade hållning och han tar ställning. Genom sin avlägsna och förmögna släkting Daisy hamnar Carraway också mitt i New Yorks dekadens där man som tidsfördriv till exempel hyr en svit på Plaza Hotel för att festa.

Den är, trots sitt format på knappa 200 sidor, ett storartat verk och det är inte svårt att förstå att den rönt sådan framgång och att den fortfarande läses med behållning. Det sägs att den i grund och botten handlar om den amerikanska drömmen. För mig handlar den mer om drömmar i allmänhet. Förgängliga drömmar om kärlek och om att vara någon man inte är. Så småningom visar det sig att även Gatsby har en dröm och att han behöver Carraways hjälp för att få den att gå i uppfyllelse, att det i själva verket är den enda anledningen till att han den där gången skickade över sin betjänter för att bjuda in honom till sitt hus. Cynismen flödar och ytan är viktigare än innehållet, något som visar sig mycket tydligt i slutet av boken, och jag tänker att strängt taget skulle handlingen lika gärna kunna utspela sig 2012 som 1922.

En lättläst och på flera plan fascinerande bok. Har du inte läst den kan jag verkligen rekommendera dig att göra det. Språket är härligt och människor och miljöer fängslande.

Intressant?

Läs mer på Bakhåll förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om francis scott fitzgerald, den store gatsby, recension

Tyvärr skruvas det mesta för hårt, så hårt att det blir tröttsamt i stället för komiskt. Något som skulle kunna vara en bok i sann Paasilinna-anda blir i stället bara jobbigt och irriterande och i stället för att skratta med bokens karaktärer irriterar jag mig mest på dem och tycker illa om dom. Åtminstone en stor del av boken. Efter ungefär två tredjedelar händer det något med historien och jag kan ana att vindarna kommer att vända. Så småningom visar sig också invånarna från sina bättre sidor och att de inte är fullt så inskränkta som jag förleds att tro.

Detta hjälper ändå inte. Räddningen kommer för sent och det samlade intrycket av boken är, om än inte långtråkigt, så mer simpel bondkomik än nåt annat  och jag undrar var engelska The Independent hittar det ”hysteriskt roliga” som bokens framsida lovar mig. Jag intalar mig att eftersom boken alls inte är dåligt hopkommen, även om dialogen lämnar en del i övrigt att önska, är det säkert bara så att kritikern på ”The Independent” och jag har olika åsikter om vad som är roligt och uppskattar du humor i böcker tycker jag ändå definitivt att du skall testa denna. Trots allt skrattar vi inte alla åt samma saker. ”Fallet med de förvunna böckerna” är första delen i en trilogi men jag tror inte att jag kommer att läsa de två följande böckerna.

Intressant?

Lär mer på Massolit förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om ian samson, fallet med de försvunna böckerna, recension

Viveca Stens första bok i serien om kriminalinspektör Thomas Andreasson och hans barndomsvän, juristen Nora Linde är en deckare i samma anda som Camilla Läckbergs och Mari Jungstedts böcker. Det är lättuggat och lättsmält. En tämligen smaklös anrättning, blandad av mord, familjära vardagsproblem, släktkonflikter och somriga skärgårdsskildringar. Inget som får mig att längta efter ytterligare en portion.

Sten förlägger handlingen i serien till Sandhamn, innestället och sommarparadiset i Stockholms skärgård. Tämligen avfolkat under vinterhalvåret men i takt med värmen stiger befolkningsantalet explosionsartat och de forna skärgårdshusen invaderas av semesterfirare. Visst känns det igen både från Jungstedts Gotland och Läckbergs Fjällbacka.

Det här är ingen bok som sticker ut eller höjer sig över mängden på något enda sätt. Den fogar sig snällt i fåran där så många svenska deckarförfattare redan trängs. Den enda överraskningen var mördaren och dennes motiv och det kanske jag får vara nöjd med i denna typ av böcker. Vill du ha en lagom lättläst och spännande deckare att läsa i hängmattan eller under filten i soffan, en bok som inte kräver något engagemang och som inte lämnar några som helst spår efter sig, som bara underhåller dig ett par timmar, då är detta boken för dig.

Intressant?

Läs mer på Forum bokförlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om i de lugnaste vatten, viveca sten, recension