Henning Mankells sista bok om Kurt Wallander.
En trött Mankell som skriver om sin egen rädsla för åldrandet. Så tänkte jag flera gånger då jag läste ”Den orolige mannen”. Ändå har boken ett visst stillsamt driv som får mig att läsa vidare trots att jag vid flera tillfällen irriterar mig på tråkigt språk, taffliga formuleringar och grava faktafel.

Handlingen rör sig mycket i skuggan av det kalla kriget och ställer flera gånger och på olika plan frågan vem som egentligen är den goda och vem som är den onda, samtidigt som Kurt Wallander på det privata planet ältar sin ensamhet och sin rädsla för ålderdomen och för att förvandlas till sin vresige fars avbild .

Bokens mysterium är i hög grad också invävt i Kurt Wallanders privatliv då det handlar om hans dotters blivande svärföräldrar och deras plötsliga försvinnanden. Detta ger också Mankell gott om tillfällen att låta Kurt Wallander reflektera över sin relation till Linda, dottern.

Definitivt ingen måstebok men okej för hängmattan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser