Eric Clapton, en av världens främsta gitarrister. Hans fans klottrade ”Clapton is God” på väggarna i London på sextiotalet och han är den ende som blivit invald i ”Rock & Roll Hall of Fame” tre gånger.

Boken ger en bild av en man som egentligen bara vill spela sin gitarr i lugn och ro, helst lite i bakgrunden, i skymundan. Berömmelse är aldrig nåt han strävat efter och det verkar som om det mesta ”bara händer” i hans liv.

Clapton skriver osminkat och ärligt men också förvånansvärt okänsligt. Inte ens när han beskriver förlusten av sin son Connor bränner det till.  ”De första månaderna efter Connors död var mardrömslika, men tack vare att jag befann mig i chocktillstånd bröt jag inte ihop fullständigt”. Närmare än så kommer vi sällan Claptons känslor. Möjligen är epilogens fem sidor, där han, vid 62 års ålder, med tillförsikt ser ålderdomen an och gör en kort reflektion över sina år som artist och sina 20 år som nykter det närmaste vi kommer.

Claptons liv som artist har varit innehållsrikt och att han har spelat och samarbetat med de flesta stora namnen under sin karriär är fascinerande i sig. Boken är oerhört läsvärd om man vill ha kunskap om när, var och med vem musikern Clapton uppträtt men ger inga stora ledtrådar till människan Eric Clapton.

Sammanfattat är Eric Claptons självbiografi en ganska tråkig historia. Jag är säker på att en man med så många år levda på ett sådant sätt och i sådant sällskap skulle ha kunnat bjuda oss på ett och annat skratt om han hade velat och jag tror att det är det jag saknar mest i boken.
Men Clapton nöjer sig med att spela sin gitarr.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser