Att Ann Rosman är författare för att hon älskar att berätta historier står utom all tvivel och det är sannolikt det som gör hennes böcker så oändligt mycket roligare att läsa än kollegor som Läckberg, Jungstedt och Marklund. Det och att hon är bättre rent stilistiskt.

Hennes tredje bok om kriminalinspektör Karin Adler är ingen kriminalroman i egentlig mening utan mer en spännande roman full av berättarglädje. Naturligtvis finns det död och mord, såväl i dåtid som nutid men polisarbetet inskränker sig i det stora hela till tekniska undersökningar och ett och annat förhör på plats. Vi slipper tröttsamma sejourer i polishus och surt automatkaffe on the go, vilket är mycket uppskattat. I stället bjuds vi på en skön resa i tid och rum och Ann Rosman varvar i sina kapitel historien om Agnes, en för tiden upplyst, frigjord och driftig kvinna som av omständigheterna ser sig tvingad att fly sitt hem och tar sig till Marstrand där hon stiger i land som man, med det som just nu händer på Klöverön, där en kvinna och ett spädbarn hittas döda i en mosse samtidigt som en familjestrid om Bremsegården på Klöverön tar sin början.

Marstrand var vid tiden då Agnes steg i land där frihamn och fristad för förbrytare tack vare Porto-Franco breven. Detta gjorde Marstrand till något av ett laglöst land och Ann Rosman förmår verkligen att förmedla livet så som det kunde te sig för dem som bodde på ön i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Som läsare känner jag mig förflyttad till det som händer, ser människorna, känner lukterna och hör ljuden när hon berättar Agnes historia. En skildring som för tankarna till författare som Alice Lyttkens. Jag känner mig inte lika närvarande i Rosmans nutid och kanske har det att göra med att hon själv trivs bättre när hon får rota i och berätta om Marstrands brokiga historia.

Rosman ger oss en spännande berättelse i dåtid och en i nutid. Naturligtvis hänger dåtid och nutid ihop och så småningom närmar sig berättelserna varandra för att till slut förenas.  Jag trivs väldigt bra i Rosmans bok trots att jag vid ett par tillfällen störs av saker som inte borde finnas där, som till exempel labradorer i tullarnas tjänst i slutet på 1700-talet. Jag väljer dock att förpassa detta till avdelningen för författarens frihet och att istället njuta av Rosmans historieskildringar, för även om historien om vad som händer runt Bremsegården i dag är både intressant och spännande,  är det där hon har sin riktiga styrka.

Detta är en bok jag, tillsammans med Rosmans två tidigare, gärna rekommenderar.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser