Det här är en bok som stått i min bokhylla ett tag. Varför den hamnat där minns jag inte längre. Jag har inget till övers för chick lit som är Rudbergs normala gren och kanske var det löftet om en helt ny genre, ”elegant crime”, som fick mig att låta boken följa med hem, trots att redan omslaget borde fått mig att ana oråd. Boken är den första i en svit om nio och filmrättigheterna till de tre första är redan köpta av SF.

Kanske hade jag uppskattat Ett litet snedsprång när jag var 25 och slukade allt av Jackie Collins . Nu ger den mig mest ett lätt illamående av de våp till kvinnor som Rudberg presenterar mig för. Kvinnor som ser som sin uppgift att vara vackra och behaga, till vilket pris som helst. Inte ens den 55-åriga huvudpersonen, åklagarsekretare Marianne Jidhoff, går fri i det sammanhanget. Persongalleriet är, för mig, ointressant. Den enda som jag blir lite nyfiken på är den unge Augustin men Rudberg fördjupar sig inte i honom heller och ingen av personerna finns kvar hos mig när jag slagit igen boken.

Ett litet snedsprång är en okomplicerad deckare du kan läsa på diagonalen i hängmattan, vare sig mer eller mindre. Den bjuder inte på några överraskningar alls och har du inga krav på språkbehandling  kanske du till och med kan uppskatta den. Vad beträffar genren, ”elegant crime”, har jag läst kriminalromaner som rör sig i överklassmiljöer tidigare och ser inget nyskapande överhuvudtaget i Ett litet snedsprång. Som huvudpersoner i genren föredrar jag  t.ex. Thomas Lynley och Mrs Marple stort framför det som Marianne Jidhoff representerar.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser