Klockan är 06:50, Tankar för dagen i P1 och ur radion strömmar Bob Hanssons omisskännliga röst. Hans livsbejakande ord träffar mig nästan alltid som ett knytnävslag i magen. Så varma, så träffsäkra. Att läsa Bob Hansson är inte samma sak. Jag hade en föreställning om att få samma varma känsla inombords som när jag hört honom i radion men blir besviken. Jag läser och läser men förstår aldrig riktigt vart Bob Hansson vill komma med sin historia om Gunnar.

Gunnar är en man som tappat fotfästet. Kanske kan man säga att Gunnar är ett slags arbetarroman av modernt och lågmält snitt.  Han har levt hela sitt liv genom sitt arbete men nu har han fått ett nytt hjärta och får inte arbeta längre. Som om inte det vore illa nog verkar det som om hans nya hjärta påverkar honom, får honom att tänka nya tankar, göra nya saker och se syner. Runt detta väver Bob Hansson en berättelse som i sakta mak och på en väldigt speciell prosa tar sig fram över sidorna och vi får följa Gunnar, hur han försöker komma tillrätta med livet och det alltid närvarande självhatet.

En rolig bok om tråkiga saker, lovar omslaget. Kanske är jag en tråkig fan men jag skrattade inte en enda gång, log inte ens. Jag tyckte mest synd om Gunnar, en människa, snart sextio år gammal, så invävd i livsmönster och fördomar att han inte ser sig själv ens om han tittar i en spegel. Så tragiskt. Dock öppnas hans sinnen något under bokens gång och kanske är det däri bokens poäng ligger. Man får i alla fall förmoda att Gunnar är en annan människa när allt är över, både i relation till sig själv som sjukpensionär, till sitt nya hjärta och till sin döda fru.

Köp boken på Bokus och Adlibris

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser