Paulo Coelho är en av världens mest framgångsrika författare med, enligt Wikipedia, över 100 miljoner sålda böcker i 160 länder. När jag läser ”Segraren står ensam” undrar jag varför. Hans mest sålda bok, ”Alkemisten”, läste jag för några år sedan och det var en skön upplevelse just då. Sedan har jag, mest på slentrian, läst de flesta av de av Coelhos böcker som översatts till Svenska men ingen har nått upp till ”Alkemistens” nivå och med ”Segraren står ensam” har Coelho publicerat sin hittills sämsta roman.

Segraren står ensam” utspelar sig under ett dygn i filmfestivalens Cannes och Coelho låter oss, förutom huvudpersonerna, träffa ett antal människor som kommit till Cannes såväl för att förverkliga sina drömmar om berömmelse och rikedom som för att upprätthålla sin status i ”superklassen”. I centrum för romanen pågår ett triangeldrama vars huvudpersoner är Igor, en försmådd psykopatisk och stenrik ryss, Ewa hans före detta fru och Hamid, en framgångsrik modeskapare och tillika Ewas nya man. Igor är besatt av tanken på att vinna tillbaks Ewa och skyr inga medel i sin strävan. Han har en gång lovat Ewa att ”förstöra världar” för att få henne tillbaks och det löftet infriar han under dygnet i Cannes.

Att boken är skriven samtidigt som Coelhos ”Veronika bestämmer sig för att dö” blir till film är något som säkert är mer än en slump. Coelho har sannolikt fått insyn i filmbranschen under inspelningarna och drabbats av en obetvinglig lust att förmedla sina nyvunna bakom-kulisserna-kunskaper till allmänheten. Tyvärr är inte hans karaktärer särskilt trovärdiga och med det försvinner även trovärdigheten i det han förmedlar om vad som rör sig bakom det vi ser i skvallerblaskorna och på vita duken.

Coelho har i alla sina böcker  en irriterande förmåga att skriva läsaren sina egna tankar om moral och livsstil på näsan och i ”Segraren står ensam” blir detta extremt tydligt. Coelho ställer frågor, i grunden möjligen intressanta och tankeväckande, men när han själv levererar svaren som en absolut sanning faller allt platt till backen och blir ointressant. Enligt baksidestexten skall ”Segraren står ensam” vara en bok full av spänning men jag lyckades aldrig hitta spänningen och upplevde mer boken som en enda lång gäspning som jag fick anstränga mig för att läsa klart. När dessutom slutet visade sig vara ungefär lika intetsägande som att räcka ut tungan genom fönstret känns det som om detta var det sista jag läste av Coelho.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser