Ozzy Osbourne, namnet är väl inte obekant för någon. Även om du inte har koll på hans musikaliska gärning så har du säkert sett ett avsnitt eller två av dokusåpan ”The Osbournes” som gått mer än ett varv i TV och om du inte har gjort det heller så har du säkert nån gång hört talas om den galna satansdyrkaren till sångare som bet huvudet av en levande fladdermus på scen.

Ozzy är född 1948 och att han fortfarande lever kan väl betraktas som ett smärre mirakel. Med de mängder droger och alkohol han pillat i sig borde hans kropp ha gett upp för länge sedan. På den tiden fanns det ingen hjälp att få för dyslektiker och ADHD var ett okänt begrepp och Ozzy spelade redan som liten pajas för att kompensera för sina brister, sin sviktande självkänsla och sitt dåliga självförtroende. Hur missbruket egentligen började är inte kristallklart i boken. Plötsligt bara finns det där, ständigt pågående, men att det till viss del är en följd av hans ADHD, står klart men naturligtvis är det en även en konsekvens av umgänge och att Ozzy helt enkelt är en beroendemänniska. Att säga att Ozzy hade tur som träffade och gifte sig med Sharon är nog en underdrift. Att han skulle klarat sig själv genom alla år efter det att han fått kicken från Black Sabbath är inte troligt.

Boken bjuder på dråpligheter såväl som tråkigheter ur Ozzys liv, från den tuffa barndomen i Birmingham till framgången med ”The Osbournes”  och som underhållning är det helt okej, men när man inser att det är en verklig människa  bakom denna freakshow blir smaken i munnen lite fadd och när det inte går en sida utan droger och sprit så får jag till slut en överdos av allt och jag inser när jag läst klart att jag egentligen inte kommit speciellt mycket närmare människan Ozzy än jag var 366 sidor tidigare, utan mest fått hans liv beskrivet för mig.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser