Jag var sju år och min mamma tog mig med på min första konsert. Platsen var Fisktorget i Gävle och på scenen stod Cornelis Vreeswijk. Jag hade fått hans skiva ”Ballader och Grimascher” några månader tidigare och den hade gått varm på min plastgrammofon sedan dess. Efter spelningen gick vi bakom scenen för att försöka få en autograf. När det var vår tur tog Cornelis upp mig sin famn, kramade mig och gav mig en blöt puss på kinden. He had me at hello och har mig fortfarande. Denna, mitt livs första konsertupplevelse, gav mig mitt livs första idol.

Detta är den enda bok jag läst om Cornelis Vreeswijk, men jag har svårt att tänka mig att det har skrivits eller kommer att skrivas en mer komplett biografi om honom. Klas Gustafsons bok ”Ett bluesliv” följer Cornelis från barndomen i Holland till hans för tidiga död 1987 och det är ett gediget arbete Gustafson lagt ner på att porträttera honom. Släktingar, vänner, flickvänner, fruar och kollegor har intervjuats i en aldrig sinande ström och deras ord varvas med det Cornelis skrivit och gjort. Det känns som om Gustafson vänt på varje sten han hittat. Vi kommer nära människan Cornelis och det är en detaljrik bild han målar upp, med ett skickligt spel mellan ljuset och mörkret, och vi presenteras för en man som egentligen är ganska motvillig i den roll han tilldelas av folket, en man som är både osäker och svartsjuk men också otroligt godhjärtad och generös. men framför allt var Cornelis en otroligt produktiv människa, vilket också Gustafson visar på.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser