När jag läste ”Vårlik” av Mons Kallentoft trodde jag att det skulle vara den sista av böckerna i årstidssviten, men jag hade fel. Med författarens frihet har Kallentoft skapat en femte årstid. I denna årstid, i skarven mellan vår och sommar, möter vi ännu en gång Malin Fors och hennes kollegor vid polisen i Linköping.

Kallentoft har ett ofta högtravande språk, i all synnerhet när han låter de döda tala från sina gravar. Han låter sina karaktärer sväva iväg i inre monologer som tenderar att bli väl pretentiösa och lite för mycket, ibland farligt nära gränsen till det pekorala. Det är egentligen bara titeln som känns ny i den här romanen. Allt annat känns igen från tidigare Kallentoftböcker och från andra romaner i samma genre. Grovt, sexualiserat våld mot kvinnor som kan fortgå på grund av människors förmåga att se åt ett annat håll, att sätta sin egen bekvämlighet och framgång i första rummet, av människors val att vara tysta och på det sättet göra sig till passiva medbrottslingar. Halvhemliga sällskap och ordnar där manliga maktstrukturer lever vidare och förstärks. Kvinnor som handelsvara och produkter. Ondska utan mening.

När bokens första lik hittas tänker jag att äntligen skall Maria Murvall, den kvinna som hittades irrande i skogen, våldtagen, skadad, skändad för flera år sedan, och  har suttit stum på ett sjukhus sedan dess, få upprättelse. Äntligen skall den böld som Marias fall förvandlats till i Malin Fors spricka och försvinna. Så blir det också. Vi får veta både vad som hänt henne och vem förövaren är och de frågor som blir hängande i luften är av moralisk karaktär, kvar för läsaren att fundera över.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Annonser