Två systrar, båda på flykt från sina tidigare liv för att börja om, fast av olika anledningar och på olika sätt. Susanne har genomfört en sedan länge planerad flytt från man och på-köpet-barn till en stuga på landet. Louise är på flykt undan kronofogden efter att ha misslyckats med sitt företag. Louise dumpar sin fåordige och trulige tonårsson Jonas hos Susanne för att sedan gå upp i rök.

I tillbakablickar får vi följa systrarnas uppväxt, se hur deras inbördes roller cementeras redan i barndomen. Susanne som den självuppoffrande och Louise den självcentrerade, manipulativa. Samtidigt, i nutid, kämpar Susanne för att försöka nå fram till den fåordige och inåtvände Jonas som kommit och ställt till oreda i hennes självvalda eremittillvaro. Tillsammans letar de så småningom reda på Louise och ett slags uppgörelse mellan systrarna är ofrånkomlig.

Helena von Zwiegbergk gestaltar sina personer väl och skildrar relationerna mellan dem på ett närgånget och naket vis. Igenkänningsfaktorn är hög och det kryper i mig när jag läser boken. Kryper av irritation över de två systrarnas brist på självinsikt och över deras oförmåga att kommunicera. Så tydligt, och så typiskt, möts de i monologer och kastar sina skuldkänslor fram och tillbaks utan att lyssna på varandra, utan att ta in, utan att nå fram, säger ja bara för att få slut på en obehaglig diskussion. Mitt i allt detta står Jonas med sin bristande livserfarenhet men ändå stundtals så klarsynt och full av sanningar och full av lojalitet och tilltro till sin mamma.

Jag uppskattar böcker som får mig att känna och tänka. ”Sånt man bara säger” är en sån bok.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser