Ett stort förskott och en massiv internationell uppmärksamhet. Det betyder oftast en bok som är lättillgänglig och lättläst. Så även i fallet ”Strindbergs stjärna”.

Receptet känns igen från flera av de böcker som följt i kölvattnet av Dan Browns ”Da Vinci koden”: En gåta så stor att dess lösning skulle förändra världen. En motvillig och världsfrånvänd vetenskapsman och i hans sällskap naturligtvis en kvinna. Lägg sedan till ett eller ett par mer eller mindre ljusskygga sällskap, på jakt efter våra hjältar och gåtans lösning. Blanda sedan väl, grädda på ungefär 450 – 500 sidor och du får en anrättning som är nästan helt utan tuggmotstånd och väldigt lättsmält.

Boken börjar lovande med en mycket klaustrofobisk beskrivning av hur en ensam dykare i ett mycket trångt, sedan länge övergivet och översvämmat gruvschakt hittar ett gammalt, men märkligt välbevarat lik. Det han inte berättar för polisen är vad han hittar hos liket, stjärnan, den som gett boken dess namn. Sedan avlöser händelserna varandra i ett rasande tempo och det ena, mer osannolikt än det andra, rullar över sidorna.

Som lätt underhållning betraktat fungerar boken och det är trots allt svårt att inte läsa vidare, precis som det är svårt att sluta titta på en spännande film, men något litterärt mästerverk är det definitivt inte och de sista 100 sidorna är en tämligen trist transportsträcka mot ett slut som mynnar ut i ett frågetecken. Ett frågetecken som inte alls känns angeläget att räta ut eller fundera vidare över.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser