I det lilla utrymme som det litterära Sverige utgör ger man sig inte ostraffat på att göra narr av mediala artefakter som Jan Guillou och Leif GW Persson. I all synnerhet inte om man är kvinna.
Sin förra bok, ”Boven i mitt drama kallas kärlek”, lade Drougge ut som ljudbok på Pirate Bay, fri att ladda ner, och det sticker säkert i ögonen på de IPRED-förespråkare och FRA-kramare som härjar i Sveriges kulturelit att Drougge tar ställning för ett demokratiskt Internet utan systematisk avlyssning och övervakning .

Kanske är det därför det varit märkvärdigt tyst om Unni Drougges senaste bok ”Bluffen”.

Boken, som är den första i en serie om tre böcker med journalisten Berit Hård som huvudperson, inleds med ett attentat på bokmässan i Göteborg, och det är ingen mindre än Jan Guillou som blir utsatt för vad som verkar vara ett mordförsök. Berit blir vittne till händelsen och lyckas också fånga hela förloppet på bild, något som rullar igång en hel kedja av händelser. Hon snubblar över det stora scoopet men sanningen är för stor för det lilla Sverige.

Berit Hård är en journalist på dekis, men med hjärnan i behåll. Hennes uppenbarelse är mer white trash än något annat. Ändå är det svårt att värja sig mot hennes gestalt och jag blir snabbt förtjust. Med överfallet på Guillou startar boken som en deckare men den glider så småningom över i något annat. Drougge skriver in sig själv i berättelsen och förvandlar den till ett slags meta-roman. Ett grepp som skulle kunna falla platt men Unni Drougge klarar balansgången lika bra där som när det gäller att hålla sig på rätt sida bitterheten när det handlar om Guillou, GW och kritiken mot det Svenska medieetablissemanget.

Bluffen” är kort sagt en bra bok, vars titel på flera sätt är väldigt välfunnen, och jag ser med glädje fram mot nästa bok om Berit Hård.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser