”Och jag då? Jag sörjer min far och har sex med min svägerska och förälskar mig i främlingar när jag är på väg till min fru som ligger med min chef och som nu samtidigt som hon skiljer sig från mig bär på mitt barn.”

Låt mig säga det från början – ”Sju jävligt långa dagar”  är en jävligt skruvad bok. I stora drag precis så skruvad som citatet ovan låter göra gällande. Tropper bjuder in oss till en till synes fullständigt dysfunktionell familj. Familjefadern har avlidit och mamman, de fyra syskonen och deras familjer tvingas samman i den sju dagar långa Shiva som påbjuds av judisk tradition.

Alla i familjen har sina ryggsäckar att bära på när de möts. Ryggsäckar fyllda med oförrätter och hemligheter. Alla har också sina inbördes relationer väl cementerade. Under de sju dagarna hinner allt vridas flera varv och lojaliteter prövas och ändras och människor förändras och får nya perspektiv på såväl sig själva som på omgivningen.

Tropper balanserar skickligt på gränsen till det banala men kliver aldrig över den och han får mig att le, inte så mycket åt som med, sina karaktärer. Gång på gång blottar han deras tillkortakommanden och deras oförmågor. Sett i ett vidare perspektiv sätter Tropper fingret på en av mänsklighetens ömmaste punkter, problemet att kommunicera känslor, och han gör det på ett flyhänt och lättläst sätt.

Det sägs att en författare egentligen skriver samma bok om och om igen. Om det är sant så är Troppers ”Sju jävligt långa dagar” ett skolexempel på det. Mönstret och bokens teman känns väl igen från ”Konsten att tala med en änkling” och trots att historien inte är densamma så upprepar den sig och ännu en gång känns det som att läsa en amerikansk rom com.

Ändå – Det är svårt, för att inte säga hart när omöjligt att inte tycka om ”Sju jävligt långa dagar” och för ovanlighetens skull, och om jag nu skall fortsätta i mitt rom com-spår, så är uppföljaren betydligt bättre än ettan.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser