Det gör mig alltid misstänksam när en bok marknadsförs med argumentet att den är såld till en massa andra länder. Oftast innebär det att det är lättläst och lättsmält.

Och visst,  i polishuset i Camilla Ceders debutbok ”Fruset ögonblick” härjar den vanliga kriminalromanmixen av poliser och surt automatkaffe och även om just kaffet i denna bok serveras av en helt ny maskin, vars för- och nackdelar Ceder låter sina poliser ingående diskutera i bokens början, är det ändå samma kaffe. Det är också samma trötta möten i samma tråkiga rum som jag mött så många gånger förut. Greppet att låta en historia i dåtiden ligga till grund för det som händer i dag är heller inte nytt. Det är mer regel än undantag i den svenska kriminalromanen i dag. ”Fruset ögonblick” utspelar sig dels i nutid och dels i mitten på 1990-talet.

Alltså, så långt precis det jag väntade mig. Lättuggat och föga originellt.

Det som får mig att läsa vidare är i stället människorna utanför polishuset. Där tar sig Camilla Ceder tid med sina romanfigurer, ger dem liv och djup. Något jag inte känner mig bortskämd med i den svenska kriminallitteraturen. Säkert har hennes bakgrund som kurator och socialarbetare en stor betydelse för den trovärdighet hon ger dem och därmed sin historia. Hon beskriver  insiktsfullt såväl människors utsatthet och de val den tvingar dem att göra som det spel som oavbrutet pågår mellan människor och hur de söker förståelse för sitt eget och sina medmänniskors agerande.

Om man kan bortse från de tråkiga och schablonartade besöken i polishuset, det ibland lite underliga språket som stundtals fick mig att undra om Camilla Ceder har utländskt påbrå, och några rena sakfel är detta en läsvärd bok och uppföljaren ligger i min att-läsa-hög.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser