Du kommer garanterat att känna igen dig i ”Änglamakerskan”, Camilla Läckbergs åttonde roman i Fjällbackaserien och gillar du Läckberg kommer du sannolikt heller inte att bli besviken.

Läckberg hugger, som vanligt, ut sina gestalter med fördomar för ögonen och med en grov yxa. En impotent nazist som blir nazist när hans mamma lämnar familjen för en bedragande utlänning. En homosexuell man som bytt namn till Liza och som går klädd i sidenrock med tofsar och inreder sitt hem i rysch-pysch och en psykopatiskt hänsynslös affärsman är några av de stereotyper vi möter.

Boken är, som vanligt, byggd på händelser i olika tider. Längst bak i tiden hittar vi Änglamakerskan själv. En kvinna som runt förra sekelskiftet dömdes för flera barnamord efter att det uppdagats att hon tagit sina fosterbarn av daga, ett efter ett. Den andra centrala händelsen är en familjs spårlösa försvinnande 1974 och den enda överlevande dottern som drygt 30 år senare återvänder till platsen, det hus på Valö där hennes familj utplånades.

Änglamakerskan” är, som vanligt, en ganska ytlig berättelse. Den är också ovanligt spretig och det känns som om Läckberg försöker säga mycket med många parallella spår utan att lyckas med något av det. Boken hade sannolikt vunnit på en mer sammanhållen handling.

Läckberg hävdar själv att hon skriver underhållningslitteratur och visst är det, som vanligt, underhållning. Men det är skillnad på underhållning och underhållning och även på underhållning kan man ställa vissa krav. Personligen kommer jag inte att spilla mer tid på Läckbergs deckare. Det finns så mycket annat, mycket roligare, att läsa i genren.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs mer om boken på Forum förlag

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser