Johan Theorin har, åtminstone tillfälligt, lämnat Öland och förlagt handlingen i sin nya roman till det fiktiva samhället Valla, någonstans i trakterna runt Göteborg. Med tanke på att hans förra roman, ”Blodläge” gav ett lite trött intryck, och på att ”Sankta Psyko” är det bästa Theorin skrivit sedan debuten med ”Skumtimmen”, var det kanske ett klokt beslut att låta såväl Öland som dess gestalter vila ett tag.

Sankta Psyko”, är en stark bladvändare, en rysare där inget är självklart och där ovissheten hela tiden är närvarande. Theorin bygger skickligt upp stämningarna. Huvupersonen, Jan Hauger, får jobb på förskolan Gläntan. Det är ingen vanlig förskola, där finns bara barn till de intagna på det närliggande sjukhuset Sankta Patricia, som i folkmun kallas för Sankta Psyko och är ett säkerhetsklassat sjukhus för psykiskt sjuka våldsbrottslingar. Att Hauger har en avsikt med att arbeta just på Gläntan står snart klart och det visar sig att han inte är den enda i personalen som har en egen agenda, vare sig på Gläntan eller på Sankta Psyko.

Hauger är naiv och hans dröm och längtan så stark att han inte ser det spel han blir en pjäs i och han ignorerar gång på gång de varningsklockor som trots allt ringer. Som läsare är jag på helspänn och undrar när den stora bomben skall brisera men Theorin håller mig på sträckbänken ända till de sista sidorna och även om slutet inte är oväntat så är det i alla fall lite överraskande. Vill man kan man tolka in en cliffhanger i det och kanske har Theorin en uppföljare i tankarna.

Intressant?

Läs mer på Wahlström och Widstrand

Läs boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser