En isolerad och underbart vacker och naturskön dalgång i Schweiz. Ingen mobiltäckning och obefintlig Internetuppkoppling. Den perfekta platsen för ett lyxigt vilohem för utbrända och utarbetade människor. På ytan är detta skådeplatsen för Marie Hermanssons senaste, och hittills mörkaste, roman ”Himmelsdalen”. Daniel kommer dit för att besöka sin tvillingbror Max. Ganska snart inser läsaren att inget är vad det synes vara och när Max ber Daniel att för några dagar ta hans plats för att sedan försvinna spårlöst tätnar historien.

Den mörka historien kontrasterar mot Hermanssons lätta språk som flyter över sidorna utan att någonsin haka upp sig. Obehagskänslorna står i bjärt kontrast till det ljusa språket. Det skapar en spänning utöver bokens egen handling. Daniels naivitet bildar också en motpol mot den misstänksamhet och slutenhet som de människor som lever och verkar i Himmelsdalen uppvisar. Empatilöshet och egoism är till synes de förhärskande dragen och aningen om den rena ondskan är aldrig långt borta.

Det är en spännande historia, svår att lägga ifrån sig. Mer än en gång vrids gestalterna runt och visar sig vara något annat än de vid första anblicken syntes vara. ”Himmelsdalen” är en berättelse om gott och ont och det som gör den extra skrämmande är att den faktiskt kan vara sann, att den i en annan tid, på en annan plats faktiskt är sann.

Himmelsdalen” är utan tvekan Marie Hermanssons hittills bästa roman.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris.

Läs mer på Bonniers förlag

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser