Allt är föränderligt, på gott och på ont. Mest på ont tycker huvudpersonen i Kristofer Ahlströms debutroman ”Bara någon att straffa”. En bok om maktlöshet och förtvivlan. Den namnlöse huvudpersonens mor har, efter att tvingats sälja sin gård på Fårö, oväntat tagit sitt liv utan så mycket som ett ord till förklaring. Han reser dit för att gå på begravningen och för att rensa ut huset inför ägarbytet.

Inledningsvis beskrivs hur hans barndom abrupt förlorar sin oskuldsfullhet när en infångad vildkanin dödas på ett grymt sätt. I och med detta presenteras också hans barndoms umgänge. En av vännerna från den tiden, Jonas, möter upp honom och tillsammans beger de sig till huset för att rensa ut inför ägarbytet. Han blir allt mer desillusionerad inför förändringarna han ser. Förändringar som bara har pengar som drivkraft och som inte tar någon som helst hänsyn till det gamla, det som varit.

När han möter den psykiskt labila grannflickan Maria hamnar han sakta i en ond spiral av hämndbegär, grundat i den maktlöshet han känner inför de förändringar han hatar men inte kan göra något åt. Hans tankar och omdöme blir allt mer fördunklat av ett oresonligt hat mot den känslolöshet och hänsynslöshet med vilka hans Fårö exploateras för att så småningom komma att förlora all den unikhet som en gång lockade pengarna dit. För Jonas blir hans tankar och agerande allt mer obegripligt och till slut lämnar han huset.

Med ett språk som går utanpå det vanliga låter Ahlström oss komma huvudpersonens och mammans närmast symbiotiska relation in på livet och han tecknar tydliga porträtt av sina gestalter så som de är nu, på Fårö, och så som de var då, i barndomen. Vad som hänt i tiden där emellan förblir däremot höljt i dunkel och vem huvudpersonen är bortom dessa tre tryckande heta sommarveckor på Fårö får vi ingen ledtråd till. Vi vet inte ens med säkerhet vilken relation huvudpersonen och Jonas har i dag, även om känslan är att huvudpersonen i sin vardag lämnat Fårö och vännerna där bakom sig. Dialogen kontrasterar mot det i övrigt nästan poetiska språket. Den är sparsmakad och avskalad och det är mest i huvudpersonens tankar och bland hans minnesbilder vi tillbringar vår tid.

Bara någon att straffa” är en stark, välskriven debut och en läsupplevelse som kommer att stanna kvar i mig ett bra tag. Den griper tag i mig på ett sätt som få böcker gör och jag suger länge på varje mening och njuter av ordens färd över sidorna.

Intressant?

Läs mer på Forum förlag och på Månpocket

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser