Motvilligt närmade jag mig denna bok som jag köpt bara för att den råkade ha extrapris i det stora varuhuset. Som så ofta var jag skeptisk just på grund av Nesbös popularitet och att orden ”Internationell bästsäljare” stod före titeln på framsidan av boken.

Redan efter några sidor är jag ändå fast, ser mig besegrad och Nesbö visar sig vara just så bra som de flesta påstår. Det var länge sedan jag läste en ren deckare med så kluriga intriger och att läsa ”Smärtans hus”  kändes nästan som att äta ett Kinderägg. Jag vet att jag skall få överraskningar men det är i stort sett omöjligt att lura ut dom i förväg. Flera parallella trådar löper genom boken. Några som avslutas och några som jag förstår påbörjats i tidigare böcker och vars ände inte visar sig i denna boken heller. Det som gör mig besviken med boken är att mordmotiven är de gamla vanliga; hämnd, svartsjuka och girighet.

Hole är på ytan en ganska ordinär deckarsnut. Hans liv är kantat av alkoholproblem och olyckliga kvinnoaffärer, hans arbetsmetoder är ibland långt ifrån reglementsenliga och förhållandet till många av kollegorna ansträngt. Men Nesbö tillför Hole ett hjärta, en  mänsklighet och en befriande brist på den bitterhet och uppgivenhet som ses hos många av kollegornas poliser.

Det känns som om det var ett stort misstag att börja mitt i serien om Harry Hole. Även om boken fungerar som fristående är det uppenbart att nästa Nesbö-bok jag läser måste bli den första i serien.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs mer om boken hos Forum och Piratförlaget

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser