Hans Koppel är en ny författarbekantskap. Bakom namnet döljer sig Petter Lidbeck, en prisbelönt barnboksförfattare som med ”Kommer aldrig mer igen” har gett sig in i den framvällande floden av svenska kriminalromaner. Omdömena som skall få mig att läsa boken, som till exempel ”En iskall och skicklig thriller om skuld och hämnd” och ”Jävligt läskigt, men bra” skruvar upp mina förväntningar.

Och visst, ”Kommer aldrig mer igen” är lite läskig men långt ifrån det läskigaste jag läst. Motivet för brotten i boken är som så ofta i deckare, hämnd och på ett tidigt stadium får jag som läsare klart för mig hur det hela hänger ihop. Det är alltså inte i deckargåtans mysterium som boken är intressant utan snarare i sin skildring av det som sker i dess spår.

Vi får följa den inspärrade Ylva, hur hon i sin fångenskap utnyttjas och förnedras, samtidigt som hon grymt exponeras för sin mans liv via en TV-skärm kopplad till en kamera som övervakar huset där han bor kvar med deras dotter. Vi får följa Mike, den försmådde äkta mannen, hur han över tid anpassar sig till livet utan Ylva utan att ha en aning om att hon finns och lever bara ett stenkast bort, hur han utvecklas i sina samtal med den terapeut som författaren djävulskt utsett till honom. Vi får följa de tafatta poliserna som omedelbart bestämmer sig för att Mike själv är den skyldige, ett par av Ylvas klasskamrater som funderar i olika banor och på sitt sätt bidrar till dramats upplösning och Ylvas bästa väninna Nour som, till en början motvilligt, dras in i händelserna.

Ylvas försvinnande påverkar alla dessa människor, förändrar deras liv på ett eller annat sätt. Eller kanske inte alla. Kling och Klang lärde sig nog inte speciellt mycket av läxan. Koppel kryper under skinnet på dem alla och det är det som gör den här boken läsvärd.

Intressant?

Läs mer på Telegram bokförlag

Köp boken Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser