Det bärande temat, återvändandet, den trasiga relationen mellan far och son och mamman som försvinner från familjen, känner jag igen från Olle Lönnaeus två tidigare romaner och ännu en gång kommer påståendet att en författare egentligen skriver samma bok om och om igen, som jag snappat upp nånstans för längesedan till sin rätt. Därmed inte sagt att ”En enda sanning” vare sig är dålig eller känns som skåpmat.

Lönnaeus ställer frågan om det bara finns en enda sanning, och han gör det ur mer än ett perspektiv. Joel har sin sanning om sin pappa Mårten klar för sig, men när Mårten dör tvingas Joel inse att det finns fler sanningar än hans, att alla har sin egen tanke om vad som är sant och att inte ens alla dessa sanningar tillsammans blir den enda sanningen. Polisen Fatima blir provocerad av den misstänkte mördaren Osama al-Din. En fundamentalistisk muslim som med sin fanatiska tro får Fatima att vackla. Är Osamas sanning den enda och hur långt är en människa egentligen beredd att gå för att försvara sin sanning? Och vad hände egentligen Joels mor som övergav far och son? Och vem mördade Dragan? Joel får i sitt sökande efter sanningen hjälp av Fatima och en matglad journalist samt Säpo.

Låter det rörigt så beror det bara på mig. ”En enda sanning” är välskriven, om än lite mer splittrad i sin handling är de två föregående böckerna. Lönnaeus ger sina gestalter och miljöer liv och djup och framkallar bilder i mig när jag läser. Det gillar jag. Jag sträckläser och Olle Lönnaeus har efter sina tre första böcker klivit en bra bit upp på min lista med favoritförfattare.

Intressant?

Läs mer på Damm förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser