Reginald Hill dog tidigare i år och om han inte efterlämnade något opublicerat manus är ”Dödsmässa” den egensinnige kriminalintendenten Adam Dalziels och hans lärling Peter Pascoes sista framträdande på den litterära scenen. Dalziel, ”Den tjocke”, är tillbaks i tjänst efter en längre tids konvalecens och han går som vanligt sina egna vägar. Denna gången sätts hans stridbara rykte på spel mer än vanligt då omgivningen vid mer än ett tillfälle ifrågasätter om han verkligen inte kommit tillbaks till jobbet för tidigt efter sin olycka. Är Dalziels storhetstid över och  förbi?

Min tanke när jag läser boken är att Hill bereder vägen för Pascoe att ta över och kanske hade han verkligen tänkt låta ”Den tjocke” gå i pension i nästa bok. Vid ett par tillfällen i ”Dödsmässa” låter Hill Dalziel vädra tankar som pekar i den riktningen. Pascoe utmanar i denna boken Dalziel på ett sätt som jag inte sett tidigare och vissa passager är rena rama tuppfäktningen dem emellan. Naturligtvis avgår Dalziel med segern till slut men Hill ställde ändå, åtminstone hos mig, en dörr på glänt mot förändring. Hur det var tänkt lär jag som sagt tyvärr förbli svävande i ovisshet om.

Uppdraget Dalziel en förvirrad söndag åtar sig, att söka efter en försvunnen man, är något som han till en början inte alls tänker sig skall ta sig så stora proportioner som det gör och därför håller han det hela för sig själv. Dessutom är det ju hans lediga dag så det kan väl inte angå någon om han snokar runt lite på egen hand.  Det visar sig dock ganska snart att fallet inte är alls så bagatellartat som Dalziel trott och när det visar sig handla såväl om korrupta poliser som maffiaverksamhet och politiska påläggskalvar blir han motvilligt tvungen att ge upp sin ensamjakt och att involvera såväl Pascoe som resten av polisstyrkan i Mid-Yorkshire. Boken utspelar sig under en enda dag och håller ett högt tempo.

Hill gör mig inte besviken med denna romanen. Jag gillar hans sätt att blanda högt och lågt och att slänga åt sina läsare lite klassisk bildning på vägen. Slutet är lite överraskande och som vanligt får jag ett par goda skratt under läsningens gång. Det är med  lite sorg över vetskapen att jag sannolikt  inte kommer att få uppleva fler äventyr med Dalziel och Pascoe som jag lägger ifrån mig den färdiglästa boken.

Intressant?

Läs mer på Minotaur förlag

Köp boken Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser