”Huset vid havets slut” är en ganska typisk engelsk kriminalroman. Det är den tredje i serien om rättsarkeolog Ruth Galloway och kommissarie Harry Nelson och den första jag läser. Kanske hade jag haft lite större behållning av boken om jag läst de två tidigare. Detta till trots var det inte svårt att hänga med i handlingen som utspelas i karg kustmiljö och råkalla engelska stenhus under mars och april och mer än en gång undrar jag hur engelsmännen står ut med sina dåligt uppvärmda hus.

Speciellt spännande är det inte, mer intressant, med lite krigshistoria och arkeologisk bildning. Griffiths lyckas i alla fall hålla gåtan vid liv ända till de sista sidorna och hennes gestalter är, om inte knivskarpa och djupa, så i alla fall hyfsat trovärdiga. Som en röd tråd genom boken går, förutom själva gåtan i form av skeletten efter sex döda människor som hittas när en grupp fältarkeologer skall kartlägga den kraftiga erosionen av kusten i närheten av byn Norfolk,  spelet mellan Galloway och Nelson, som i hemlighet har ett barn ihop. Resultatet av en enda kärleksnatt och lika spännande som att få reda på hur de sex personerna dött och vem som dödat dem är frågan hur länge Galloway och Nelon skall kunna hålla sin hemlighet för sig själva. Naturligtvis mördas också några personer även i nutid och allt visar sig hänga ihop.

Sammanfattningsvis är detta en lättläst myspysroman med ett visst underhållningsvärde men den lockar mig inte att läsa något mer av Griffiths. Det finns så många engelska författare som är bättre. Värt att notera är att boken är skriven i presens vilket jag faktiskt inte noterade förrän en bra bit in i läsningen.

Intressant?

Läs mer på Minotaur förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser