Det kliar och kryper i mig när jag läser den här boken. Den befolkas av människor som vare sig pratar eller lyssnar, som har låtit stolthet, bitterhet och gamla oförrätter blockera sina liv. Tre syskon vars mamma tagit livet av sig är huvudpersonerna och historiens motor är striden runt det sommarhus hon lämnat efter sig och som två av syskonen vill sälja medan det tredje vill behålla. På ön där huset är beläget finns såväl goda grannar som de sedvanliga tvisterna i brygg- och vägföreningar mellan självsvåldiga sommargäster och sturiga fastboende. Hela tiden med bristande självinsikt och ovilja till kommunikation och kompromisser som bränsle. Detta kontrasterar mot de ljusa, stundtals skira skildringarna av den svenska sommaren i den stockholmska skärgården. Morgondopp, sommargardiner som vajar för den ljumma sommarvinden, midsommar, varma klippor, sol och sommarregn.

Striden mellan syskonen eskalerar och bit för bit får jag veta vad som ligger bakom deras osämja. Ju mer jag får veta desto mer irriterad blir jag över deras beteende. Att dramats upplösning blir som den blir ger mig ändå ett litet hopp om att de lärt sig något, något om sig själva, om varandra och om vikten av att kommunicera och att erkänna sina brister för sig själv och att acceptera andras. Att de lärt sig att människan är fruktansvärt dålig på tankeläsning

Gestalterna känns trovärdiga, miljöerna verkliga och språket flyter lätt över sidorna. Ändå lämnar mig ”Sommarhuset” med en känsla av irritation. Inte för att det är en dålig bok, för det är det verkligen inte, tvärtom, utan för att människorna i den beter sig som dom gör.

Intressant?

Läs mer på Forum förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser