Jag läste nyligen Duff McKagans biografi ”It’s so easy (och andra lögner)”. Den enda likheten mellan den boken och Steven Adlers ”Appetite for destruction” är att de beskriver samma tid, i samma band. Som de flesta andra kändisbiografier är ”Appetite for destruction”, för övrigt en otroligt välfunnen titel, skriven av en medförfattare. Här heter han Lawrence J. Spagnola och dom har tillsammans gjort ett textmässigt fullt godkänt jobb.

Adler är en kille som lever här och nu och sällan verkar reflektera över det som händer runt omkring honom, eller över varför det händer. Ett vanligt förekommande konstaterande i boken lyder ungefär ”kanske borde jag frågat och funderat, men nu gjorde jag inte det. Jag är inte sån” och han verkar inte ha tagit så väldigt mycket lärdom av detta konstaterande heller. Adler förefaller vara i stort sett helt i avsaknad av impulskontroll och konsekvensanalys och skyller inte sällan sin eviga otur på just sin eviga otur. I stället för att försöka förstå varför all skit händer just honom konstaterar han att det är så det är bara och lägger ibland pliktskyldigt till att ”men det är ju mitt eget fel”. I stort sett hela boken igenom beskriver han sitt liv med droger och sex som något han verkligen älskar och uppskattar och inte ens när han är som längst nere i skiten är han verkligen beredd att ge upp drogerna. Det enda han vill är att bli hög och, till sist, att få dö. Hellre dö än sluta knarka. Inte ens hans frivilliga och egeninitierade medverkan i ”Celebrity rehab” får honom på bättre tankar någon längre tid.

Boken beskriver det som händer rakt av. Inga tunga funderingar eller glimtar av det som händer mer än två meter från Adler och det är frapperande hur det som händer runtomkring och som beskrivs i andra böcker om GNR eller av medlemmar i bandet inte nämns med ett ord i ”Appetite for destruction”. Hans version av hur han sparkas ur bandet skiljer sig, naturligtvis, från de andra bandmedlemmarnas. Oavsett hur det var med den saken kan man konstatera att utan GNR går det snabbt utför med Adler, i all synnerhet som ingen av hans forna bandmedlemmar och vänner, inte ens hans blodsbroder Slash, verkar bry sig ett dugg om hur han mår och när jag läst färdigt boken är jag långt ifrån säker på att han kommer att kunna hålla sig undan missbruk i framtiden.  Det gör detta till den sorgligaste rockbiografi jag läst för samtidigt som jag irriterar mig på Adler kan jag inte låta bli att känna sympati för honom. En extremt utagerande strulpelle med ett gott hjärta. Och vad man än tycker om Steven Adler räcker det att gå ut på YouTube och se någon av de videor som finns där med något av hans senare band ”Adlers appetite” eller ”Adler” för att inse att den här killen kanske inte är världens mest briljanta trummis men han brinner verkligen för sitt jobb och han spelar med hjärtat. Lyckligare trummis än den i ”Adlers appetite” har nog aldrig skådats och jag önskar honom den lyckan.

Intressant?

Läs mer på NoNa förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser