”Julia” är en snyggt förpackad underhållningsroman som ofta nämns i samma andetag som Da Vinci-koden. Personligen tycker jag att ”Julia” är en betydligt bättre bok är Da Vinci-koden. Fortier väver, med Shakespeares verk om Romeo och Julia som varp och iden om en nu levande släkting till Julia som inslag, en fängslande och färgrik väv. Språket flyter lätt över de nästan 500 sidorna och jag hade svårt att släppa boken ifrån mig när jag väl börjat läsa.

Handlingen tar sin början i USA men flyttar snart över till Italien och kastar sig mellan dåtid och nutid i staden Siena där huvudpersonen Julia gör allt för att finna den skatt som hennes mamma sägs ha lämnat efter sig. Vad hon i stället finner är historiska dokument från 1340-talets Siena. Allt tyder på att hon är släkting i rakt nedstigande led till den Guiletta som levde i Siena 1340 och som är förlagan till Shakespeares Julia och att de släktfejder som beseglade Guilettas öde fortfarande lever och att den förbannelse som uttalades 1340 i högsta grad fortfarande gäller och att den nu vilar över henne.

Fortier väver snyggt samman Guilettas dåtid med Julias nutid och bjuder på äventyr såväl i Sienas historiska gatumiljöer och byggnader som i dess omgivningar och nere i dess underjordiska tunnlar och kryptor. Intrigen tar flera gånger tar tvära vändningar och förvandlar vän till fiende och fiende till vän och spänningen hålls vid liv ända till de sista sidorna.

Som så ofta i äventyrsberättelser är vissa gestalter lätt klichéartat skissade, huvudpersonen stundtals väl lättrogen och handlingen tar ibland lite väl otroliga vändningar. Kan man bortse från det är detta en bok att älska och det är inte svårt att förstå att den gjort succé världen över. Det är en roman som är som ett Kinderägg. Den innehåller både romantik, spänning och lite historisk bildning.

Intressant?

Läs mer på Albert Bonniers förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser