Om kärleken som en brinnande urkraft och hur den kan utplåna allt det du är, allt du var och en gång stod för. Om den kärleken handlar Peo Bengtssons roman ”Mannen utan ryggrad”. Men den handlar också om att komma underfund med sig själv, om att hitta något man vill och kan bygga sin grund på och om att våga stå för det. Det är en bok som lämnar efter sig en lätt känsla av melankoli men också en känsla av glädje inför att ha läst något väldigt bra och ett sug efter att läsa mer.

Bokens huvudperson påstår sig vara en man utan ryggrad, utan förmåga att ta beslut och sätta ner foten.Huruvida han är Peo Bengtsson själv eller en påhittad romanfigur vet bara författaren och för läsaren är det oväsentligt. Genom läsningen anar jag en man som inte hittat sin plats i livet, som trevar sig fram och som inte vågar ställa krav på den allt uppslukande kärleken. En man utan några större mått av vare sig självförtroende eller självkänsla. Men också en man som inte vill, inte vågar, ta ansvar för kärleken och så tillvida kanske han saknar ryggrad.

Det är musiken, bandet, och en kvinna med mörka hemligheter som är huvudpersonens kärlekar. Han vill inte välja någon av dom på bekostnad av den andra. Han hittar heller inga sätt att förena dom, att låta dom samexistera och mötas. Styrkan i dom båda bränner hans ljus från två håll. Hur det var, hur det gick och hur han blev den han idag är berättar han genom boken för sin nuvarande fru.

”Mannen utan ryggrad” är en suggestiv berättelse som rör sig i Stockholm, mest i dess nattliv på krogar och scener i mitten på nittiotalet. Det är naket, fängslande och gripande. Bengtsson gestaltar såväl personer som skeenden med ett språk som  får mig att njuta stort av läsningen och i väntan på nästa roman från Bengtsson rekommenderar jag hans blogg.

Intressant?

Läs mer på förlaget Norlén och Slottner

Köp boken hos Norlén och Slottner

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser