Det är något med mig och uttalad ”feel good” litteratur som inte klickar. Lucy Dillons roman ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar” är inget undantag. Det är puttinuttigt, förutsägbart, fullt av klyschor, klichéer, hjärta, smärta och av människor stereotypt gestaltade efter grovt tillyxade mallar. Jag tycker helt enkelt inte speciellt mycket om den här typen av böcker.

Dillon har förlagt handlingen till engelsk småstadsmiljö och ett nedgånget hus med tillhörande stall för övergivna hundar. Bokens huvudperson har just förlorat sitt högprestigejobb i London, sin lägenhet och sin pojkvän samtidigt som hon ärver ovanstående fastighet av sin excentriske moster. Sakta men säkert nästlar sig lantlivet, hundarna och kärleken in i hennes liv och sidorna går. På vägen avslöjas både familjehemligheter och mosterns liv innan hon vigde det åt övergivna hundar.

När jag läser en bok vill jag gärna ha med mig något litet när boken är slut. En tanke, en aha-upplevelse eller kanske lite kunskap. Den här boken gav mig inget sådant. Inte ens den feel good-känsla den sannolikt är avsedd att framkalla infann sig och trots att gestalterna i romanen drabbas av både glädje, sorg och bekymmer når dom inte fram till mig. ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar” lämnar helt enkelt inga som helst spår efter sig. Måhända tilltalar den dig som gillar den här typen av böcker men jag tror att även feel good genren har bättre böcker att bjuda.

Intressant?

Läs mer på Forum förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser