När jag började läsa ”Livstid” förväntade jag mig något liknande en kriminalroman med tanke på att huvudpersonen David Weber är kriminalreporter och att Bolinders tidigare böcker om Weber marknadsförs som just kriminalromaner. Vad jag istället fick är en bok jag har svårt att förhålla mig till. Jag vet helt enkelt inte vad den vill mig. ”Livstid” är också speciell såtillvida att det inte finns något berättarjag och i stort sett ingen dialog. I stället utgörs innehållet av sammanfattningar av intervjuer och utdrag ur dagböcker och andra dokument. Detta gör boken bedräglig då jag som läsare lätt förleds att tro att det är en non fiction-bok. När dessutom författaren framställer sig själv som sambo med bokens huvudperson suddas gränsen mellan verklighet och hittepå ut ännu mer och i slutänden vet jag faktiskt inte vad som är sant, om något, och vad författaren försöker att säga.

Stundtals, eller snarare ganska ofta, är texten ett ogenerat reklamblad för primalterapi. En terapiform som uppstod på 1970-talet och vars välgörande effekter påstås ha helat mer än en av de i boken omtalade människorna, inte minst huvudpersonen och författaren själv. De personer som inte sett sig själva genom denna terapiform går en efter en under. Visserligen dör Weber också men det har andra förklaringar. Primalterapin skall till och med kunna bota homosexualitet, som jämställs med en neuros.
Jag läser…

”Att vara homosexuell är ju inte att ha en annan sexuell läggning; att vara homosexuell är att avleda bortträngd psykisk smärta och spela ut förnekade behov symboliskt genom sex. /…/ Nu för tiden verkar det nästan som om homosexualitet betraktas som fullt normalt. Man har till exempel gaygalor i teve och utser ‘årets homo’. För mig är det lika absurt som om man skulle ha alkisgalor och utse årets alkoholist”

…och vet inte om jag skall skratta eller gråta.

Boken bjuder inte på någon spänning i egentlig mening. Den är snarare intressant i sin skildring av människors grävande i sig själva och hur de kommer fram till det de betraktar som sitt sanna jag medan de tar alltmer avstånd från dem som inte uppnått samma egenhöjd och förklarar hur synd det i själva verket är om dem och nånstans associerar jag till djupt religiösa människor och hur de kan se på icke troende. Det är en välskriven och lättläst bok. Trots avsaknaden av dialog känns det aldrig tungt och korta kapitel för texten framåt hela tiden. Kanske hade jag haft bättre utbyte och förstått lite mer om jag läst de tidigare böckerna först. Jag skall definitivt ge Bolinder en andra chans att visa sina avsikter.

Intressant?

Läs mer på Idus förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser