Opcop-gruppen fortsätter sin jakt på den internationella brottsligheten och återigen låter Arne Dahl sin historia spänna över stora områden, inte bara geografiskt utan även historiskt – Från Sovjetiska folkdeporteringar till nutida vetenskapliga landvinningar. Ett antal mord begås, till synes helt oberoende av varandra men Opcop-gruppen anar ett samband. Ett samband som i slutänden skall visa sig även ha bäring på sådant som hände i ”Viskleken”.

Det är således en historia med många bottnar, många vindlingar och inte bara en, utan två seriemördare och Dahl driver den framåt med ett språk som är, vill jag påstå, den svenska deckarvärldens ojämförligt bästa. Han låter sina gestalter släppa ifrån sig såväl obetalbara oneliners som knivskarpa betraktelser över sakernas tillstånd och filosofiska utvikningar om livet. Allt med samma träffsäkerhet och lust till berättandet, ett berättande som stundtals tangerar det banala och hade han inte hetat Arne Dahl hade han sannolikt inte kommit undan med somligt. Ändå är det oemotståndligt och att han vågar leka med språket, bryter tabun och tillåter sina gestalter att ha både humor och självdistans gör att den tunga samhällskritiken blir uthärdlig. Att han dessutom är påläst och kunnig gör ingenting sämre.

I ”Hela havet stormar” är det ljusskygg forskning med militära förtecken som står i fokus. Något som säkert skulle kunna få varenda anhängare av konspirationsteorierna om Area 51 att gå i spinn. Dahl bygger sin historia på till synes slumpartade sammanträffanden. Sammanträffanden som når sitt klimax när han låter de två seriemördarna mörda samma person i samma ögonblick. Ingen av alla dessa slumpartade händelser saknar dock betydelse. Allt visar sig i slutänden ha en bärande betydelse och jag kan bara konstatera att jag läst den tolfte boken av Arne Dahl utan att känna mig mätt.

Intressant?

Läs mer på Albert Bonniers förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser