Leif GW Persson framkallar känslor hos de flesta. Positiva eller negativa, men han lämnar få oberörd. Att läsa ”Gustavs grabb” framkallar också känslor, både positiva och negativa. Bilden som framtonar är bilden av en man som gjort många resor, inte minst den från arbetargrabb till förmögen professor. Det är också bilden av en man som är långsint, som inte glömmer en oförrätt och bilden av en man som ständigt rids av en ibland allt överskuggande ångest och som provat alla medel för att fördriva den.

Persson gör ingen hemlighet av någonting, vare sig sina drivkrafter eller sina problem och det är en till synes öppenhjärtig och ärlig bok jag läser. Stundtals är den också sorgligt smärtsam, inte minst i de stycken där det oförblommerade hatet mot mamman och den starka bindningen till pappan kommer till tals, men också där det ökande tvivlet på den egna existensens mening skiner igenom.

Klassresan Persson gjort lämnar honom stundtals med en tomhet och en känsla av att ha svikit sin klass, trots att pappan under hela hans uppväxt gjort klart att ”pojken skall kostas på” och att han inget hellre önskar för sin son än ett bättre liv än det han själv haft. Relationen till pappan tar mycket plats i boken. Pappan som finns som en trygg hamn där mamman sviker. När sedan pappan dör, medan Leif GW är på resa i Frankrike öppnar sig helvetet och blottar ett stor svart hål i Leif GW och en skuldkänsla över att inte ha funnits vid sin fars sida ens i dödsögonblicket. Denna far som funnits vid Leif GWs sida under hela hans liv.

Det är en mångfacetterad biografi, skriven av en extraordinär man som gått sina egna vägar och som driven av nyfikenhet, rättvisepatos, rastlöshet och inte minst pengar lyckats i livet, gjort en hejdundrande klassresa,  men som under resans gång tappat sitt ursprung och funnit att han inte längre hör hemma någonstans.

Läs den. Oavsett vad du anser om Leif GW Persson.

Intressant?

Läs mer på Albert Bonniers förlag

Köp den på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser