”Stalins barn” spänner över tre generationer. Författaren Owen Matthews morfar, Boris Bibikov, en partitrogen ung man på väg upp i karriären, arresteras sommaren 1937 av Stalins hemliga polis. Hans familj får inte veta vad som hänt, vad han anklagas för och skingras för vinden. Frun förs till Gulag och de två döttrarna får klara sig bäst de kan när de skyfflas runt mellan olika barnhem. De  överlever mot alla odds och en av dem blir så småningom mamma till Owen Matthews.

Den är en naken skildring av det liv de sovjetiska medborgarna levde under Stalins hänsynslösa och paranoida förtryck. Ett liv där vem som helst riskerade att arresteras och avrättas för vad som helst. Det är också en skildring av det kalla krigets tid. Tiden då Matthews föräldrar träffades, hon från Sovjet och han från England, och hur de under sex år kämpade på varsin sida om järnridån för att äntligen kunna leva tillsammans. En tid då vilka hittepåskäl som helst dög för att hindra att människor korsade gränsen, oavsett åt vilket håll och du som utlänning aldrig kunde vara säker på att återresan verkligen skulle bli av.

När Matthews i vuxen ålder hamnar i Moskva som reporter är det en annan tid. Sovjetunionen har rasat samman och de människor som samvetslöst roffat åt sig under landets sönderfall lever ett dekadent liv i överflöd medan de fattiga fortfarande är fattiga och livet på landsbygden fortfarande levs som det gjort i långa tider. Skillnaderna mellan de som har och de som inte har är stor.

Detta är en angelägen bok. Kanske inte för att den tillför nya kunskaper utan mer för att vi inte skall glömma och för att vi inte skall tillåta historien att upprepas. I all synnerhet i tider av ökad främlingsfientlighet. Det är också en påminnelse, åtminstone för oss i Sverige om hur förbaskat bra vi haft det under perioder då resten av Europa stått i brand runt omkring oss. Det är fascinerande läsning från sida ett.

Intressant?

Läs mer på Historiska media

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser