persson-leif-gw-den-som-dodar-drakenDet var nog lite tur att jag läste ”Den döende detektiven” innan jag gav mig på ”Den som dödar draken”. Hade jag läst dom i omvänd ordning hade jag sannolikt dröjt med att läsa den förstnämnda. Ganska snabbt blev jag nämligen trött på den självgode Evert Bäckström. En man helt i avsaknad av självinsikt och full av förutfattade meningar och fördomar. En man som gick mig på nerverna.

Bäckström drar snabba slutsatser. Med hans skruvade syn på sig själv och omvärlden blir de för det mesta helt felaktiga. Bäckström har en mycket tveksam moralisk kompass som låter honom ljuga utan att blinka och låter honom korrumperas. Han drar sig heller inte för att sola sig i glansen av sina kollegors och underställdas slit, att förolämpa desamma å det grövsta, oftast helt utan anledning, och att fullständigt strunta i sin chefs order. Bäckström är helt enkelt en vidrig man.

Brotten så. En man, enligt Bäckströms terminologi en fyllskalle, slås ihjäl med ett grytlock. Bäckström har, såklart, fallets lösning klar för sig omgående. Nu visar det sig dock att det är lite mer komplicerat än vad Bäckström vill inse och hans kollegor kämpar för att komma sanningen på spåren medan olyckan Bäckström gör allt han kan för att pressa in det som hänt i sin förutbestämda mall.

Språket känner jag igen efter att nu ha läst tre böcker av Leif GW Persson. Inget fel i det men irriterande är att det är föga varierande. De flesta av bokens gestalter pratar på samma sätt. Enda anledningen till att jag orkade läsa färdigt denna bok var att jag ville se Bäckström få på tafsen. Men en enfaldig man som Bäckström inser inte när han är en slagen man så därav blev föga.

Nej, det här gjorde mig besviken.

Intressant?

Läs mer på Albert Bonniers förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser