mari-jungstedt_du-går-inte-ensamMed stort typsnitt, korta kapitel och mycket luft lyckas Mari Jungstedt få sin tämligen osannolika, och tämligen ointressanta historia att räcka i 300 lättlästa sidor.  Inte ens bokens mysterium väcker något större intresse och jag undrar varför jag, ännu en gång, läser en bok av en författare som  jag egentligen inte uppskattar. Måhända är det nåt i likhet med att inte kunna låta bli att pilla på en sårskorpa fast man vet att man borde.

Knutas är deprimerad och sjukskriven, efter att ha brutit med sin fru och efter den traumatiska upplevelse som i förra boken, ”Den sista akten” satte punkt för ett gammalt fall. Karin Jacobsson får i ”Du går inte ensam” därför ta sig an sitt första egna fall. Två barn som med kort mellanrum försvinner spårlöst. Som vanligt målar Jungstedt sina gestalter med breda penslar och några finare nyanser är är svårt att finna. Gärningsmannens, i grunden, djupt tragiska bakgrund försvinner och inte ens i den spirande romansen mellan Karin och Knutas får Jungstedt något större djup i sin berättelse.

Detta är Jungstedts elfte bok i serien om Knutas och kollegorna vid polisen i Visby. Den är vare sig bättre eller sämre än någon av de tidigare. Den är bara ganska likadan. Enkelt tidsfördriv som inte ställer några stora krav på sin läsare. På semestern kanske det passar bra och kanske är det därför Jungstedt alltid ser till att få sina idéer till berättelserna just i tid för att få en bok publicerad varje år, lagom just till semestertiderna.

Intressant?

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser