För fyra år sedan läste jag ”Vila i frid” av Sofie Sarenbrant. Då tänkte jag att jag inte skulle läsa någon mer bok av henne. Nu, när jag i jakt på nåt riktigt lättläst i sjuksängen, trots allt gjort det känns det som slöseri med tid.

Det hade kunnat vara en spännande bok. Förutsättningarna finns i intrigen. Huvudpersonen, Kriminalinspektören Emma, vaknar i bokens början upp ur ett fem månader långt koma, förorsakat av en ridolycka. Med misstankar om att olyckan inte var en olycka, pojkvännen Kristoffers före detta flickvän som tagit över mammarollen till Emmas och Kristoffers baby och verkar fast besluten att behålla den rollen, kollegor och familj som inte vill tro på Emmas misstankar och Emmas utsatthet på sjukhuset bäddar för bladvändning. Tyvärr blir det platt fall.

I stället blir boken inget annat än en transportsträcka från inledning till avslut. Det tänder aldrig till och blir nagelbitande och precis som i ”vila i frid” irriterar jag mig hela tiden på att Sarenbrant berättar hur hennes karaktärer tänker och reagerar, skriver mig det på näsan, i stället för att visa mig. Ingen av personerna i boken kommer mig nära och deras öden griper aldrig tag i mig. Den enda personen som berör mig något lite är Emmas kollega Nyllet, som vill så väl, men som misstros av Emmas övriga kollegor och hennes familj.

Att boken har en twist på slutet och eventuellt slutar med en cliffhanger är inget som överhuvudtaget gör mig nyfiken på att läsa en fortsättning. Boken lämnar mig fullständigt likgiltig, eller möjligen lätt irriterad och med en önskan att jag inte framhärdat och läst den till sista sidan.

Läs mer på Massolit förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser