Johan Hedenberg är skådespelare, manusförfattare, regissör och en hel del andra saker. Han slog igenom som skådespelare i TV-serien ”Varuhuset” 1988. Han är född 1954 och uppvuxen i Grimsta, ett förortsområde väster om Stockholm, under en tid då rökning skedde ohämmat överallt, ungarna lekte från morgon till kväll utan att vara övervakade via mobil, klassamhället fortfarande var självklart för de flesta, TV bara hade en enda kanal, Radio Luxemburg var enda källan till popmusik och de flesta mammor var hemma.

Boken växlar i korta stycken mellan olika tider. Om sitt 1960-tal skriver Hedenberg ur barnets perspektiv, saker är som dom är och så länge man inte vet om något annat är det så livet ser ut och inget att fundera över.  Ju närmare nutid han rör sig, desto mer reflekterande tenderar texten att bli, med den vuxnes funderingar över livet som det var och hur det blivit, med vetskapen om att 28 av hans barndomsvänner är döda som en svag, men fullt märkbar, skugga över sig. Några av dessa 28 har han, bland annat genom sitt jobb som plit, kunnat följa på vägen mot undergången. Av de vänner som fortfarande lever återser Hedenberg några, ett par av dem mer eller mindre regelbundet. Som en röd tråd genom boken löper vänskapen med Lill-Tarzan. När tiden, och ett egentillverkat brännbollsträ, skiljer dom åt övergår det i funderingar på hur det gått i livet för denna annorlunda kille.

Hedenbergs biografi ”Lill-Tazan å jag” är en både rörande och rolig berättelse, ett tidsdokument som säkert har bäring på många av dem som växte upp under denna brytningstid då Sverige under några år förvandlades från bondesamhälle till ett på ytan välmående men där under krackelerande folkhem och som sådant fungerar det bra, men ju närmare nutid Hedenberg rör sig, desto mindre engagerande blir det. I det stora är det en bok som berättar, skriven av en man som ända sedan barndomen fjärmat sig från sina känslor och som inte ens i vuxen ålder verkar vilja visa dom, så länge han inte står på en scen. När hans egen far dör konstateras det med ett krasst ”Pappa dör i min famn”. De enda gånger det bränner till lite är när de egna barnen kommer på tal. Att boken i vissa stycken är rörande beror nog mer på känslor det som händer framkallar i mig än på känslor som Hedenborg visar. Ändå är det en bok väl värd att läsa, även för dig som inte är uppvuxen i förortsmiljön. Den fångar väl upp tidsandan och de förutsättningar under vilka folkhemmets barn växte upp.

Intressant?

Läs mer på Norstedts förlag

Köp boken på Bokus och Adlibris

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser